Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Stilen och ämnet
A. GWYNN-BROWNE: F. S. P. Översättning
av Gösta Olzon. Wahlström &
Widstrand 1943. 8: 50.
Man har sett recensenter hävda att
skildringar av upprörande verklighetstilldragelser
inte får vara konstnärliga, inte beflita sig om
artistisk eller stilistisk uttrycksfullhet. Sådant
betraktas av dessa djupt kännande personer
som utslag av oförbätterligt estetsnobberi. Det
eventuella behovet av kvalificerat
okonstnärliga reportageböcker från det pågående kriget
bör väl dock vid detta laget vara tämligen
tillgodosett, och kanske kan det nu tillåtas att
det vördnadsvärda ämnet behandlas med
stilkonst. Engelsmannen Gwynn-Browne har
försökt sig på det i sin "F. S. P.", en bok som
är värd att läsa som bok, inte bara som
verklighetsrapport.
Vad Gwynn-Browne närmast uppehåller sig
vid, tillståndet i Frankrike före och under
sammanbrottet jämte evakueringen från
Dunkerque, har man tidigare fått uttömmande
rapporter om från andra håll. Vad som är
nytt är sättet att berätta, det överraskande
privatpersonliga tonfallet, det respektlöst
förnuftiga synsättet. Gwynn-Brownes engelska
individualism har dock iklätt sig en stil som inte
i första hand är hans egen, men tillämpningen
är hans egen: man kan säga att han funnit
det perfekta ämnet för denna stil eller, om
man så vill, den perfekta stilen för detta ämne.
Redan efter någon sida börjar man tänka på
Gertrude Stein och sedan tänker man på
Hemingway, Saroyan och Olov Jonason, på
dessa som direkt eller indirekt byggt vidare
på hennes stilprincip. Principen är i största
korthet: att sentensformuleringen går före
innehållet. Det kommer heller inte som någon
överraskning när Gwynn-Browne på sid. 129
citerar Gertrude Stein första gången och
därvid visar att han förutom stil även lärt sig
insikter i fransk psykologi hos henne. Det ska
bli intressant att någon gång se Gertrude
Steins inflytande på den moderna litteraturen
klarlagt; som bekant är hon oläsbar för nästan
alla och utskrattad av många, men av allt att
döma respekterad av dem som lärt känna
henne.
Stilen har hjälpt Gwynn-Browne att frigöra
sig från upplevelserna så att han kan yttra sig
obesvärat om dem; den har hjälpt honom att
förbli i bästa mening civil mitt i kriget. Hans
lynne, hans psykologi ansluter sig fullständigt
till stilen och kan inte skiljas från den.
Effekten är den av orubbad balans, gott förstånd
och sinne för det mänskligt väsentliga mitt
i en gigantisk förvirring. Det är åskådliga och
dråpliga, aldrig uttömmande realistiska men
i stället träffsäkert glimtvisa skildringar av en
förutvarande hotellmans upplevelser i F. S. P.
(Fältsäkerhetskåren), av utbildningstidens
militära virrvarr, av det bisarra uppdraget att
på franska landsbygden samla in uppgifter
om allting misstänkt (mest kärlekssmussel och
tjuvskyttar) och slutligen av panikdagarnas
overkligt otroliga scener.
Allvarligast i hela denna så att säga
parodiska tragedi är för Gwynn-Browne
förnimmelsen av demokratiens misslyckande.
Kommer demokratien tillbaka måste det i värsta
fall göras slut på den genom ett nytt krig,
anser många. "Detta är sant i vad det gäller
den franska nationen och det är sant även när
det gäller engelsmännen. Det är utomordentligt
viktigt att minnas detta, och ännu viktigare
blir det efter kriget. Som det nu är kämpar
vi engelsmän för vår tillvaro, men efteråt
kommer vi att kämpa inte för en återgång till
demokratin men för en förnyelse av
demokratin. Och då är det viktigare, ofantligt
mycket viktigare att hålla reda på vem eller
vilka som fattar besluten än att bara veta att
beslut fattas. I själva verket gäller det då
meningen med hela vår tillvaro. Vi måste hålla
reda på det, och det skall vi i sanning också
göra."
Detta är sagt med så mycken emfas som
författarens stil överhuvud medger och en
recensent är därför skyldig honom citatet. Det
är sådana uppfattningar, sådana erfarenhetens
slutsatser som kanske är det viktigaste i
böckerna om andra världskriget men som just
därför lättast riskerar att bli glömda.
Gösta Olzons översättning förefaller mycket
lyckad och den knepigt naivistiska stilen gör
sig förvånande bra på svenska.
Artur Lundkvist
670
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
