Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vad som menas med ordet rytm. Han talar på
ett ställe om rytmen i Leopolds conter och
jämför den med "Gressets maner, att över ett
synnerligen diminutivt ämne kåsera i
evigheter". Ingenting hindrar emellertid att en
mångordig författare har en korthuggen rytm.
Inom diktverket har tydligen innebörden av
dess ord inverkat på författarens uppfattning
om dess rytm. Han påstår att versen i en rad
ur "Den nya skapelsen" har en "symbolisk
rörelse", som "själv har en festlig rymd":
"Och glans och rymd och rörelse". Om i denna
rad i stället hade stått "Och svält och smuts
och lidande", hade rytmen varit densamma,
men författaren hade antagligen då kallat den
tung och nedtryckande. Åtskilliga liknande
exempel kunde dras fram.
Skiljaktigheten inte enbart mellan olika
personers utan också mellan olika tiders sätt att
läsa gör rytmforskningen vansklig. Svagtonat e
i en slutstavelse kan ge "versen oavslutad form,
liksom sökande fram mot nästa", säger
författaren. Har inte 1700-talslyrikerna,
påverkade av franskan, betonat detta e betydligt
kraftigare än vad vi gör? Annars har
författaren lyckats helt tillägna sig 1700-talets sätt
att läsa och deklamera vers. Det finns
åtskilliga uttalanden från den tiden om hur en dikt
borde deklameras, och reglerna berodde i hög
grad på dess genre. Gyllenbåga har därför
konsekvent genomfört en uppdelning av olika
genrer inom diktarterna. Det är på detta sätt
han kommit fram till de regler för rytmiken
som var gemensamma för alla tidens
skalde-individualiteter och därigenom till de
individuella särdragen.
Kellgren var enligt denna avhandling i ännu
högre grad än man förr ansett en medveten
konstnär, i varj e ögonblick avvägde han effekten
av sina uttrycksmöjligheter. Men om dikternas
utformning är kallt beräknade stil- och
rytmuppvisningar, visar de ju ingenting av
skaldens berömda och omvittnade temperament.
Kellgren sådan han var i sina bästa ögonblick
finns inte med. Är det inte så, att åtskilliga
av de noggrant följda, av Gyllenbåga
konstaterade rytmreglerna helt enkelt varit
omedvetna för skalden. Detsamma gäller väl för all
konst, att den skapande kan vara omedveten
om det schema han följer.
Rytmforskningen är en relativt ny vetenskap
i Sverige. Så som den är upplagd i denna av-
handling med ett strängt begränsat material
men ändå med vida utblickar över den
samtida lyriken, har den ingen motsvarighet här.
Man får därför inte vänta, att den redan skulle
vara driven till sin fulländning, men
författaren behärskar sitt ämne tillräckligt väl och
har tillräcklig initiativrikedom för att hinna
ett gott stycke på väg. Synd bara att han släppt
ifrån sig sin avhandling så tidigt att hans
genreöversikter blivit en smula slumpartat
fördelade och att han varit tvungen att stödja
sig på en ännu okänd fortsättning av
avhandlingen ! Lennart Josephson
Om Gunnar Silfverstolpe
SVEN KJERSÉN: Gunnar Mascoli
Silfverstolpe. Verdandis småskrifter
n:r 458. 1: 50.
Sven Kjersén ser sin skolkamrat och vän,
Gunnar Silfverstolpe, främst som en
hembygdens son. Hans utmärkta studie är varm och
innerlig och har mycket nytt att berätta om
diktarens skoltid, om studieåren i Uppsala,
om Johnny Roosvals inspirerande
undervisning, om de första skaldeförsöken och om den
ständigt vidgade vänkretsen. Men på så gott
som varje sida får Kjersén tillfälle att komma
tillbaka till hemmets och hembygdens betydelse
för Silfverstolpe och han framhåller med rätta
att det märkligaste prosaalster som diktaren
åstadkommit är hans skildring av
Västmanland i det stora verket "Sverige".
Kjersén kommer med många roliga uppslag.
Han vill bland annat se ett samband mellan
den akvarellkonst med motiv från det äldre
Västerås som Silfverstolpes beundrade och
älskade morfader, Rudolf Gagge, utövade och
diktarens egna ordmålningar av skollivet i
barndomens stad. Intressanta är också
vittnesbörden om den romantiska esteticism som
behärskade gymnasisten och den unge
studenten och som släppte sitt tag först när
Lindorms "Tal till mitt hjärta" och andra
vardagsordens och de direkta uttryckens diktverk
kommit i hans händer.
I den fina och riktiga bild av Silfverstolpes
personlighet som Kjersén tecknar understryker
han särskilt trofastheten och kärleken. Liksom
de flesta andra som skrivit om Silfverstolpe
5 BLM 1943 VIII
673
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
