Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rörelser, särskilt d politiska, sådana de
återspeglas i dessa kretsar.
I sin bok om Gustaf Fredrik Gyllenborg rör
sig Gardar Sahlberg inom den högsta
aristokratien. Man känner sig kanske avskräckt då
författaren börjar med att presentera skaldens
släkt ända till hans farfars farfars far, men
Gyllenborg levde nu i en tid då "blott din
farfars farfars dygd har rätt att för din egen
nämnas". De ingående detaljerna om de
samtida Gyllenborgarna och deras
släktskapsförhållanden bidrar också till att göra läsaren
skeptiskt inställd. Vi lär känna skaldens
svärfar, vars rikedom och fallissemang verkligen
spelade en viss roll både för Gyllenborgs liv
och diktning. Man önskar bara slippa de
exakta siffrorna från alla dessa mer eller
mindre vidlyftiga transaktioner. Trots
överdrifterna hör det till avhandlingens förtjänster
att Sahlberg satt in Gyllenborg i hans rätta
miljö. Vi får en god inblick i tidens politiska
intrigspel, och mig veterligt har aldrig
tidigare så klart framgått vilken roll släktskapen
spelade för partigrupperingar och
maktkonstellationer på Riddarhuset under frihetstiden.
Givande är avsnittet om skalden som
kronprinsens uppvaktande kavaljer, omgiven av
hovets misstänksamhet och kyla. Allt det
obehag han där måste uthärda blev av en viss
betydelse för den svenska 1700-talsdikten. Den
uppfattning som man gjorde sig om hovet fick
näring av de skaldestycken, där han klagade
sin nöd och uttryckte sin längtan bort till
en sundare omgivning. Gyllenborgs systerson,
J. G. Oxenstierna, gjorde liknande
erfarenheter, som också han klädde i vers, men han
hade säkerligen redan på förhand lärt sig att
se med morbroderns ögon.
Gyllenborg var inte en sådan principryttare
att han inte i en satir kunde skämta också med
sin kära landsbygd. Ovanligt livfullt beskriver
han en gång en okunnig bondkaplan som med
sitt kökslatin kommer gummorna att gråta av
beundran och göra jämförelser med själve
biskopen. Det är här inte enbart prästen som
blir förlöjligad. Förebilden är, såvitt jag kan se,
en seen ur "Erasmus Montanus", där Erasmus’
föräldrar blir djupt imponerade och brister i
gråt, då klockarens abrakadabra låter lärdare än
sonens latin. Också Holbergs välvilja gentemot
de obildade bönderna var en smula nedlåtande.
De litterära impulserna till den gyllenborgska
kretsens landsbygdssvärmeri har av Sahlberg
blivit omsorgsfullt återgivna, men hans
renodlat komparativa undersökningar inger inte
alltid respekt. Att han upptäckt paralleller till
Fredrik II: s diktning är inte märkligt,
eftersom den beundrade konungen av Preussen var
en ren epigon som diktare. Det farliga i
Sahl-bergs tillvägagångssätt visar sig, då han sedan
med stöd av sin påverkningshypotes påstår,
att Gyllenborg i "Människans Nöjen" och
"Elände" medvetet härmat Fredrik II för att
ställa sig in hos dennes syster Lovisa Ulrika.
Skalden var ju i själva verket bara fången av
den smak och de idéer som härskade bland
de högsta samhällsklasserna vid den tiden.
För övrigt fanns det betydligt närmre vägar
som Gyllenborg kunde gå för att väcka
drottningens intresse.
Hela analysen av "Människans Elände" visar,
hur författaren gripits av den komparativa
lidelsen, och man undrar om han inte gjort
alla sina jämförelser till självändamål. Han
skiljer strof från strof, ibland mening från
mening för att med hjälp av den litteratur
som Gyllenborg kan ha läst uppvisa paralleller
till dessa stympade diktbitar. Han rör sig dock
bland ord och tankar som i böcker och
tidskrifter blivit spridda i massupplaga.
Den tröttande väg som författaren mestadels
vandrat för att "hinna et okjänt ändamål" har
kommit både hans öga och hans hand att
försvagas. Han som själv suveränt behärskar
verskonstens teknik har nästan glömt att också
Gyllenborg klädde sina tankar i vers; om
den fli gång beundrade skalden i stället varit
prosaförfattare, skulle Sahlbergs avhandling
ha varit föga annorlunda. Då den
vetenskapliga metoden blir alltför tung kan också
författarens egen stil tyngas ned. I de partier där
han är mera sig själv är hans språk målande
och uttrycksfullt, gustavianskt elegant utan att
vara uppstyltat.
Också i Nils H. GyllenbÅGAs avhandling,
"Kellgrens rytm", är stilen ledig och
lättflytande och den ger träffande och
karaktärsfulla bilder, men den är inte lika koncis som
Hörnströms eller Sahlbergs. Man har ett
intryck av att författaren inte alltid gjort klart
för sig betydelsen av de termer han använder
och att han till och med ibland glömmer bort
672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
