Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Även om herr Schmidts inflytande är
begränsat till pressärenden och propaganda så
är han säkerligen ganska typisk för det
nazistiska "ledarskiktet". Hans mest framträdande
egenskaper tycks vara obildning och en
stryktäck fräckhet, som man väl förstår måste ha
verkat irriterande på tidningsmän från fria
och civiliserade länder som på grund av sin
yrkesutövning nödgats träda i beröring med
honom. Psykologiskt förefaller han dock mera
intressant än rena landsknektstyper som
doktor Ley och doktor Diderich, vilka dock
förmodligen spelar en större politisk roll än Paul
Schmidt. Fredborg ger för övrigt mycket goda
inblickar i intrigspelet bland nazistledarna och
man är honom tacksam för att han inte i
likhet med många andra tysklandsrapportörer
faller för frestelsen att överdriva generalernas
eventuella politiska inflytande.
Ett drag i tysk politik, som särskilt
markeras i Fredborgs arbete, är dess illusioner
om quislingrörelserna i olika länder. Hitlers
säkerligen uppriktiga vänskap eller rättare sagt
själsfrändskap med Vidkun Quisling är redan
tidigare omvittnad. Men Fredborg visar hur
nazisterna känner sig dragna till förrädare
i alla länder, till och med till en så obskyr typ
som den ryske quislingen general Vlassoff.
Nazisternas anknytning till quislingarna
sammanhänger naturligtvis med de metoder med
vilka "maktövertagandet" i Tyskland skedde
och det sätt varpå nazisterna utövar makten
både i eget land och i ockuperade länder. Om
Fredborgs genom sin stränga saklighet
särskilt skrämmande skildring av nazisternas
bestiala utrotning av judar och polacker är
inte något annat att säga, än att den
näppeligen hade kunnat offentliggöras i vårt land
före britternas seger vid EI Alamein.
Av särskilt intresse för svenska läsare är
kapitlet om Norden. Trots den svenska
eftergiftspolitiken är det svenska folket inte
populärt bland nazisterna. Sverige är för dem,
säger Fredborg, "en skönhetsfläck på Europas
karta". Ribbentrop, Goebbels och flimmler är
deciderat svenskfientliga. Vad Hitler själv
beträffar avstår Fredborg från att i denna
punkt ha någon egen mening, men han gör
det karakteristiska påpekandet, att "enligt den
populära föreställningen i politiska kretsar i
Berlin hyser han stor högaktning för konung
Gustafs person men betydligt mindre för själva
det svenska folket". Beträffande vår
representation i Berlin uttrycker sig Fredborg
visserligen försiktigt men dock med omisskännlig
kritik, som särskilt vänder sig mot
beskickningens pressavdelning, vilken som bekant
lämnat åtskilligt att önska under detta krig.
"Många gånger", skriver han, "skulle man nog
ha önskat litet mindre mjuka ryggar på ort
och ställe — undfallenhet är nu en gång icke
den rätta metoden gentemot nazisterna."
Ganska anmärkningsvärt är, att Fredborg
så sent som på våren 1942 allvarligt fruktade
ett tyskt angrepp på Sverige. Angreppet skulle,
menar han, ha avvärjts genom vår snabba
mobilisering. Vid denna tidpunkt hade
Fredborg ett intressant samtal med en tysk
"specialist" på skandinaviska frågor, som framhöll
att visserligen var den övervägande delen av
den svenska opinionen mot Tyskland, men
detta land hade dock även pålitliga vänner
i vårt land, bland vilka han nämnde Per
Engdahl och Rütger Essén. Vissa svenska
affärsmän skulle nog också "låta tala vid sig".
Fredborgs sagesman påpekade också, att det ju
fanns tyskvänliga officerare, ehuru de "tyvärr
till största delen är gamla och pensionerade".
På invändningen att svenska officerare med
visshet skulle lyda order vare sig de befann
sig i aktiv tjänst eller i reserven, kom den
karakteristiska frågan: "Ja, men är ni så säker
på att officerarna komma att få några order?"
Samtalet visade vilka förhoppningar man ännu
förra året i Berlin ansåg sig kunna hysa
rörande svenska défaitister och quislingar.
Beträffande Finland erinrar Fredborg om
att ingen av Tysklands bundsförvanter så
hyllats för sina insatser som detta land, vilket
ju i och för sig är naturligt, då Finland utgör
Tysklands enda "moraliska" tillgång i detta
krig. Tyskarna har systematiskt understött de
äktfinska, antisvenska strömningarna, och i
det kryptonazistiska IKL har Tyskland haft en
politisk återförsäkring. Fredborg hade kunnat
tillägga, att detsamma gäller också den finska
högern, det politiskt betydligt mer
inflytelserika samlingspartiet. Om Finland trots detta
skulle sluta separatfred, så skulle, menar
Fredborg, de tyska trupperna sätta upp en ny
finländsk regering tillsammans med lappomän-
677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
