Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
av den frodigt naiva, bussiga men abortmärkta
Elsie Henderson, som blir kommunist framför
allt på grund av sin altruistiska sexuella
läggning och som dödas vid ett bråk efter ett
nazistmöte, när hon skall försöka skydda en
judisk idealist (en gammal älskare som hon
just förut mött i insikten om att de båda två
är lika hjälplöst naiva och förutbestämda att
utnyttjas av andra människor) är minnesvärd
och övertygande. Även i övrigt har Norah
Hoult här förmått ge det ohjälpliga i dess
olika mänskliga skepnader betydligt högre
resning än förut; kvinnorna är lika mycket ett
offer för kärleken och sitt eget väsens lagar
som för sin omdömeslösa karlhunger och
kärleksillusion, och om författarinnans mognade
och otendentiösa insikt ännu så länge endast
framträder momentant är den heller aldrig
långt borta. Erik Lindegren
DAPHNE du MAURIER: Intill fjärde led.
Översättning av Per E. Rundquist.
Gebers 1943. 13: 50.
Daphne du Maurier kan konsten att laga
till en roman, som är underhållande ända till
sid. 506. Hon tar en nya Cronin, en nypa
Llewellyn och åtskilliga nypor Elinor Glyn
eller vad det nu kan vara för litterär storhet,
som utgör hennes mönster. "Intill fjärde led"
är "fylld av kärlek och dunkla passioner", som
det heter i förlagsreklamen, "och medan man
ryckes med av bokens spänning och charm,
har ett århundrade flugit bort". Ja, det har
det, och inte har det blivit något kvar av det
heller. Men det var ju inte heller meningen.
När författarinnan har begränsat sin roman
till att omfatta just tidrymden 1820—1920,
är det rent godtyckligt. Tidshändelserna och
strömningarna spela en mycket underordnad
roll i skildringen, vars intrig baserats på en
släktfejdshistoria med förbannelser och andra
ingredienser av skräckromantisk art.
Egentligen förvånar man sig över, att
författarinnan varit så slösaktig med filmuppslagen. Det
borde gå att göra minst ett halvt dussin filmer
efter "Intill fjärde led". Thure Nyman
TORSTEN BOHLIN: Lars Landgren.
Diakonistyrelsens bokförlag 1942.
9: 50.
"Vår Herre har spelat mig ett spratt som inte
kan ändras", utbrast den sextiofemårige dels-
boprosten Lars Landgren, med smeknamnet
Lång-Lasse i Delsbo, när underrättelsen kom
om hans utnämning till biskop i Härnösand.
Ett sådant uttalande i denna situation torde
väl vara tämligen ovanligt och säger oss
åtskilligt om mannens märgfulla karaktär.
"Landgren tillhör", säger Torsten Bohlin,
"dessa sällsynta människor, som det
förunnats att utföra ett dubbelt dagsverke. Hans
livsgärning är så omfattande, att den i
verkligheten väl räcker till för både Hälsingland
och det odelade Härnösandsstiftet."
Bohlin, som själv genom bördens rätt haft
sitt akademiska hemvist inom
Gästrike-Hälsinge nation och nu sitter som Landgrens
efterföljare på Härnösands biskopsstol,
skriver con amore lika mycket om delsboprosten
som om härnösandsbiskopen. Man häpnar
ännu mera över bredden än över längden av
Landgrens livsgärning. De vilda sederna i
Delsbo vid 1800-talets mitt har ju förlänat
socknen en viss herostratisk ryktbarhet.
Mindre allmänt bekant torde vara den insats
som Landgren där, stundom under
överhängande livsfara, utförde för folklivets
höjande, först och främst genom byggande av
skolhus, dem han ofta fick bekosta med egna
medel. Frukterna mognade inte så fort i
Hälsinglands karga klimat. Men det gick trots allt
framåt, och Delsbo har nu sedan länge varit
vida bättre än sitt rykte. Och Landgren vann
delsboborna som vänner för livet — och ännu
längre! Därom vittnar den deputation som
efter hans död kom till Härnösand för att
utverka tillstånd att få föra hans stoft till Delsbo
kyrkogård med motiveringen: "Vi skulle
känna oss liksom mera trygga på domedag,
om vi hade Landgren ibland oss."
Bohlins bok har, det ligger nästan i sakens
natur, blivit ett slags äreminne över den
kämpalika gestalten, vid vars begravning
talades över ordet: "Veten I icke att på denna
dag är en kämpe och en stor man fallen i
Israel" (2 Sam. 3:38). I en efterskrift
redovisas med vetenskaplig noggrannhet för
källmaterialet. Emanuel Linderholm planlade en
stor kyrkohistorisk undersökning beträffande
Lars Landgren. Om man också med
författaren kan beklaga att denna ännu ej kommit till
stånd, så har man dock all anledning att vara
honom tacksam för denna eleganta biografi
683
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
