Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
COR BRUUN: Strandens folk. Översättning
av Ingrid Rääf. Hökerbergs
1943. 8 : 50.
Bakom det träaktigt stiliserade omslaget till
holländaren Cor Bruijns berättelse om
strandjuten Sil och hans svenska fosterdotter döljer
sig en realistisk skildring av tillvaron på ön
Tserschelling för något halvsekel sedan. Det
bör kanske först omtalas, att strandjute,
"strandj utter", är namnet på de män som vid
sidan av sin jordbruksnäring bedriver en mer
eller mindre inkomstbringande jakt på det
vrakgods, som driver upp på stranden efter
förlisningar. Sil är en av de djärvaste och en
av de lyckosammaste, men också en av de
hårdaste och självrådigaste. Han har bestämt
sig för att han ska ha två söner och två döttrar
med sin Jaakje, de bägge sönerna har han
fått, men det ser ut som om Gud skulle
förvägra honom den andra hälften av hans
önskemål, tills han en natt fiskar upp ett flickebarn
ur havet, den enda överlevande från en svensk
skuta, som har strandat på de förrädiska
revlarna. Sil går till prästen för att döpa henne
och få sin äganderätt bekräftad, men prästen
vägrar, han vill vänta och se, om inte barnets
släkt gör sina anspråk gällande. Då bryter Sil
med prästen och vägrar att gå i kyrkan. Han
vill alltid driva sin vilja igenom mot Gud och
människor. Den enda som han inte riktigt rår
på är Lobke, som flickan kallas. Han älskar
henne och kan inte förmå sig att tillgripa
hårdhänta medel mot hennes öppna och ljusa
sinnelag. Inte heller sönerna finna sig i
längden i den faderliga diktaturen. Den ene
rymmer till sjöss, den andre omkommer under
räddning av skeppsbrutna efter en brytning
med fadern. Katastroferna hopa sig över den
gamle, som till slut måste böja sig och erkänna
sig besegrad. Utan att på något sätt vara
aktuellt tillämplig är historien om Sil
intressant som en studie i härsklystnadens
psykologi. Vill man dra ut en sensmoral, kan man
naturligtvis också göra det. Den skulle bli,
att det verkligt friborna inte någonsin låter
bryta sig av tyranniet. Tyrannen är från
början dömd att falla offer för sin egen
hårdhet.
Men romanen om Sil, vars senare hälft till
stor del är ägnad åt den yngre generationens
invecklade kärlekslekar, bjuder också på en
skildring av frisiskt folkliv, som är åskådligt
gjord. Det är havsluft och jordångor över Cor
Bruijns roman, och som omväxling till den
ordinära anglosachsiska best-sellerromantiken
borde den kunna ha en plats att fylla.
Thure Nyman
INA BOUDIER-BAKKER: Vid stora vägen.
Översättning av Saima Fulton.
Norstedts 1943. 9: 50.
I sin bok "Vid stora vägen" har den
holländska författarinnan Ina Boudier-Bakker
tagit upp ett ämne som önskedrömmen, filmen
och best-sellern genom ihärdig garvning
tydligen gjort outslitligt. Det är historien om den
lilla fattiga flickan med tändstickorna som
tack vare sin farmor inte fryser ihjäl, och som
senare vederbörligen luttrad och på åtskilliga
karaktärsdanande krokvägar når sina
framgångsdrömmars mål. Det är helt enkelt en
saga, berättad inte utan finess och med en
viss elementär värme, men det envisa
bortseendet från alla moderna realiteter såvida de
inte direkt berör hotellbranschen blir
irriterande i längden. Boken är dock alltför
artistiskt och realistiskt hållen för att kunna
tjänstgöra som busk för verkligt
uppbyggelse-sökande strutsar. Erik Lindegren
NORAH HOULT: Så mötte de kärleken.
Översättning av Margareta Suber.
Hökerbergs 1943. 8: 50.
"Så mötte de kärleken" är förmodligen
Norah Hoults bästa bok. Den är visserligen
ojämn och rymmer direkt ointressanta partier,
men å andra sidan är den dramatiska pulsen
betydligt kännbarare än i hennes tidigare verk.
Utan att försöka spränga sin klokt insedda
begränsning har hon förmått avvinna sina
figurer betydligt mer intresse än förut; det
stoiskt modlösa och förblödda inregistrerandet
av det kvinnliga kärlekslivets skeppsbrott i
medelklassighetens vardagsgråhet har fått relief
och färg. Man får följa fyra skolflickors
utveckling i fristående avsnitt som skildrar dem
och deras kärleksliv vid tjugu, trettio och
fyrtio år. Denna teknik ger Norah Hoult goda
tillfällen till den novellistiska avrundning och
något förenklade pregnans, som är typisk för
hennes människosyn och som i Sverige har en
motsvarighet hos Gertrud Lilja. Skildringen
682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
