Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Gösta Attorps: Martha och Maria. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA ATTORPS
äldsta dotter var upptagen av tanken pà hur
illa hon själv skulle ha passat i Malla
Silfver-stolpes salong. Ingen ung magister skulle ha
lockats att förklara Schelling för henne.
Så gifte sig Maria, och efter ett år for
fadern ned till Frankrike och hälsade på
henne, ett besök som blev en stor succé. Han
var ledsen att ekonomiska skäl inte tilläto
honom att ta hemmadottern med sig.
■ — Vi låter den ekonomiska synpunkten
vara avgörande, sade denna. Det är en sådan
sund synpunkt.
Hon hade på sista tiden fällt flera uttryck
av detta slag, formellt oklanderliga men med
en viss förnimbar undermening; och det var
inte fritt att han började bli en smula rädd
för henne. Han tackade henne ofta för hennes
omsorger som en artig man tackar en
plikttrogen husföreståndarinna och konverserade
henne om hennes angelägenheter ungefär som
den semesterfirande stadsbon konverserar
lantmannen om åker och äng, noggrant aktande
sig att överskrida de supponerade gränserna
för vederbörandes intressen och
fattningsförmåga. En gång kom han till och med att tala
med henne om en nyutkommen bok. Det visade
sig att hon kände till den. Han
komplimenterade henne, men föreföll inte odelat
angenämt berörd och upptog aldrig ämnet på nytt.
Så kom historien med högtidstalet och
reversen. Den är snart berättad. Filosofie
doktor Vilhelm Werner hade året förut avgått som
rektor för Bysta folkhögskola, och nu hade
forna lärare och elever bekostat hans porträtt.
Det skulle avtäckas den första söndagen i maj,
klockan två på eftermiddagen, och Carl
Franzén skulle som den äldste av de gamla
lärarna ■—- han hade vid upprepade tillfällen
haft extra timtjänst — hålla högtidstalet. Han
hade skrivit det långt i förväg, och Martha
hade upprepade gånger hört det ljuda inifrån
våningen, då han övade in betoning och
pauser. Det handlade om våren som förhopp-
ningarnas eviga tid och oförstörbara makt
i unga sinnen och gav i anslutning därtill en
entusiastisk bild av den sextiosjuårige
ynglingen Vilhelm Werners inspirerande gestalt.
Klockan tio på förmiddagen samma söndag
som det skulle hållas kom herr Franzén ut
i köket, vit i ansiktet. Högtidstalet var
försvunnet. Han hade haft det framme på
lördagskvällen, då han städat sina
skrivbordslådor; det och en revers för ett lån på tusen
kronor till samme rektor och filosofie doktor
Vilhelm Werner hade legat under
skrivbordslampan. Det var vad man kunde kalla de
wernerska papperen, och nu voro de borta.
Martha hade inte rört dem, och intet luftdrag
kunde ha blåst ut dem genom fönstret. Herr
Franzén måste slutligen stanna inför den
motbjudande men enda möjligheten att han av
tankspriddhet kastat inte bara gamla brev och
räkningar utan även högtidstalet och reversen
i sopnedkastet. Något tvekande anförtrodde
han detta åt Martha, som därvid fick ett av
sina sällsynta anfall av munterhet. Herr
Franzén såg på henne som ett skadskjutet
rådjur påstås se på jägaren. Då hon alltjämt
tycktes ha förgätit budet att man skall hedra
sin fader och inte visade den ringaste lust att
lämna köket, steg han själv med en allt
mörkare vredesrodnad på de skära kinderna
nedför trapporna och hörde sig för hos
portvakten var sopkammaren var att finna. Han
blev visad dit. Det var knappast ett
inbjudande-rum. Det stod en tom tunna vid ena väggen,
och mitt på golvet under ett rör som gick
ned från taket och slutade fritt stod en annan,
som var så pass välfylld att ett högtidstal och
en revers inte stucko i ögonen. Herr Franzén
fick leta. Sparbankskamrerns två trappor upp
hade haft yppig vårmiddag kvällen förut, och
frun hade lagat maten själv; hon var duktig
men slarvig och flera av paketen gingo sönder
under herr Franzéns sökande händer. Det var
ett förnedrande arbete för en gammal man.
700
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
