Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
liskt skulle ha varit fullt försvarligt att dra
sig tillbaka. Deras heroism är beundransvärd,
men det går inte att dölja att den som det
mesta av all heroism här i världen är dikterad
av en önskan att verka heroisk, av rädsla för
vad människor skall tycka.
Det är inte bara batteriservisen på ön som
råkar ur gängorna när kaptenens order
anländer. Författaren tycks vara den som drabbas
hårdast. När stycket blivit en fråga om liv och
död anser han sig inte längre kunna klara
sig med vederhäftig realism utan släpper på
lyriken för fullt. Det börjar oroväckande med
den malariasjuke estetens vision av sin
trolösa danserska och det fortsätter med hur
Quizz uppenbarar sig i drömmen för sin
mamma och fästmö för att på fri vers fråga
dem till råds i sitt trångmål. Det är med
förlov sagt riktigt dålig dramatik och lika dålig
poesi. Slutet, när budet om de tappras sista
kamp når fram till farmarköket, är i sin falska
idealisering av hjältemodet och sin
frihetsappell rena försvarsaffischen, som i
Stockholm, där USA:s armé inte har några
rekryteringsbyråer, veikar alldeles malplacerad. Man
bara väntar på att "Stripes and Stars" skall
spelas upp när ridån sjunker.
Dramaten har med Olof Molander som
regissör och Sven-Erik Skawonius som
dekoratör gjort en alldeles överdådig föreställning,
raskt spelad, full av riktiga iakttagelser och
buren av fantasi. Det är en väldig rad av
skådespelare som drar förbi, men ingen av
dem är direkt dålig. Regissörens fasta hand
märks i varje detalj. Som den hygglige Quizz,
hjälte mot sin vilja, är Frank Sundström den
idealiske framställaren, och som hans fästmö
gör debutanten Mai Zetterling en av de mest
intagande och riktiga ungflickor man på länge
sett på en svensk seen. Olof Widegren har det
litet knepigt att få sin typ att stämma med en
buskbrynt och tovhårig farmare med vuxna
barn, men Anna Lindahl är en trovärdig
lant-mora, även om det här och var går teater
i tonfallen. Några av de mindre rollerna har
redan nämnts, och som lyckade bifigurer
antecknar man vidare Olof Sandborg som Quizz’
skrattlystne farbror, Olof Bergström och Åke
Grönberg som militärer. Sven Barthels
översättning är ypperlig med reservation för titeln,
som låter som namnet på en svensk
problemfilm. Varför inte "Sankt Markus-afton"?
Georg Svensson
Raid i natt (Flare Path) av Terence Rattigan.
Nya Teatern.
Det krigas för fullt om kvällarna på
Stockholms teatrar. Bara på det sista året har vi
väl upplevt bortåt tio teaterstycken som alla
haft kriget till bakgrund och som alla företrätt
den så kallade rätta sidan. Det har bombats
och skjutits och flugits och saboterats så det
stått härliga till. Denna iver hos våra
teaterdirektörer att ge de kämpande demokratierna
ett handtag är lovvärd, men frågan är om
den inte nu börjar verka en smula
konjunk-turbetonad. En sak är alldeles uppenbar, det
är inte alltid så noga med de dramatiska
fordringarna bara ämnet och tendensen är all
right.
Terence Rattigans treaktare "Flare Path",
som på svenska fått det litet för finurliga
namnet "Raid i natt", har haft en långvarig
succé i London, vilket man kan förstå. Den
handlar om sådant som är livets dramatik för
tusenden av engelska män och kvinnor, den
rör sig på själva gränslinjen mellan
hemmafront och krigsfront, där mötena är korta,
avskeden täta, orons och väntans tider långa,
återseendena fulla av jubel. Dess syfte är att
för de hemmavarande inpränta lojalitetens
betydelse och belöning i form av ett gott
samvete och visshet om att ha givit inspiration
och mening åt de stridandes självuppoffring.
Den idealiserar inte kriget utan pekar på alla
dess möjligheter till personliga tragedier, men
den går ändå skonsamt fram och visar att allt
ibland kan sluta lyckligt och att prövningarna
kan vara till nytta. Detta utan påträngande
moraliserande och med sådan där lagom
blandning av löjen och tårar, som den breda
brittiska publiken värdesätter. Pjäsen är ganska
underhållande på ett elementärt sätt och fyller
ungefär samma krav på vettigt tidsfördriv
som en välskriven magasinsnovell.
Bäst har författaren lyckats med den rent
yttre typbeskrivningen. Det rör sig om tre
flygare, en ung kapten, pojkaktig och
osammansatt yrkesofficer, en polsk greve som talar
en komiskt bruten engelska och även i övrigt
är foreigner på ett pittoreskt sätt samt en
746
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
