Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
sergeant av den präktiga sort som den engelska
underklassen har så gott om. De har sina fruar
mer eller mindre tillfälligt inkvarterade på ett
hotell i närheten av flygplatsen och när spelet
börjar har de just kommit dit beredda på en
tids provisoriskt familjeliv. Därav blir
emellertid intet. De kallas tillbaka för att delta i en
nattraid mot Tyskland. Man hör planen starta
ett efter ett och därpå följer långa timmar av
väntan och ängslan för de tre fruarna, vilkas
reaktioner växlar alltefter läggning och
samhällsställning. Nå, det går bra, ingen förlorar
sin man den här gången, även om det
beträffande polacken ser mörkt ut i det längsta.
Flygarna kommer tillbaka och spänningen
upplöser sig i en glädjefest som pågår som
bäst när ridån går ner för sista akten.
Detta är ungefär pjäsens förlopp, något annat
inträffar inte såvitt de flesta bland de
uppträdande kan se. Men det finns ett drama inuti
dramat, som bara publiken och ett par till är
initierade i. Det rör sig inte om huruvida en
hustru skall förlora sin man utan om en
flygare skall förlora sin hustru. Hotellet har
nämligen ännu en gäst denna skickelsedigra natt,
en berömd filmskådespelare, som kommit dit
för att återknyta en förbindelse med den unge
flygarpojkens hustru och locka henne med sig.
Med bästa vilja i världen kan man inte
intressera sig nämnvärt för detta i och för sig
effektfulla inslag i väven. Det skulle allt vara snyggt
om hjältinnan i pjäsen övergav sin rättframme
make just som denne sätter livet på spel
i fosterlandets försvar och detta till på köpet
för en alldeles ouniformerad charmör. Man
är på sin höjd spänd på att se vad det skall
bli som får den vankelmodiga kvinnan på
bättre tankar. Det kommer litet överraskande
i form av ett nervöst sammanbrott för
flygar-kaptenen, som därvid faller ur sin roll som
käck galenpanna och visar sig innerst inne
vara en stackars vettskrämd pojke, varigenom
han hos hustrun väcker till liv det medlidande
och den kärlek hon aldrig känt för den
bussige men enkelspårige äktenskapskamraten.
Psykologiskt och medicinskt är detta
sammanbrott ytterst litet övertygande (man tror minst
att karlen håller på att dö av en kula i bröstet),
men den gav Karl-Arne Holmsten tillfälle till
en hänsynslös seen, som säkert var det bästa
stycke teater han spelat i sitt unga liv. Och han
var inte mycket sämre när han bara skulle
föreställa en glad garçon. Överhuvudtaget
spelades stycket i Per-Axel Branners rivande regi
bra på alla händer. Stig Järrel hade den
tacksamma uppgiften att vara den polske greven
och säga varsågod var gång han menade tack,
Gunnar Björnstrand hade anlagt en utmärkt
fysionomi som underofficeren och Håkan
Westergren tog diskret på förförarens ganska
trista roll. På spinnsidan gjorde Irma
Christensen och Gunn Wållgren vad man väntat sig
av dem utan att kunna hota Sif Ruud som den
för kvällen bästa skådespelerskan.
Georg Svensson.
Jag är 17 år (J’ai dix-sept ans) av Paul
Van-denberghe. Blancheteatern.
Krig och ockupation har inte fått parisarna
att tappa intresset för det för en fransman
väsentligaste i tillvaron, det vill säga
känsloreaktionerna individerna emellan,
enkannerligen de erotiska. Detta framgår av det faktum
att denna komedi, som inte är något större
dramatiskt mästerverk och inte överdrivet
rolig, kunnat gå mer än tusen gånger i Paris
sedan 1939. Livet består av arbete och erotik,
säger styckets resonör och älskare, men för
säkerhets skull har han ordnat det så att hans
arbete består i att skriva erotiska romaner.
Ingen av de övriga personerna förefaller heller
att ha nämnvärd energi över till annat än att
erfara och analysera känslor. Arbetsammast har
den sjuttonårige pojke, som är styckets
huvudfigur, ty han går åtminstone i skolan men blir
relegerad när han upplyser rektorn om att
dennes fru bedrar honom. När den erotiske
romanförfattaren först gör bekantskap med
den sjuttonårige pojken har han inte talat
med honom i fem minuter förrän han måste
fråga honom om han fortfarande är oskuld,
ett ämne som också är föremål för pojkens
onkels livligaste intresse liksom för hans
klasskamrats. En hel seen är uppbyggd på
pojkarnas naiva utbyte av sexuella erfarenheter, och
fastän de såvitt man kan se är alldeles
ensamma i rummet måste den försigkomnare av
dem viska i örat på den andre hur man kan
veta att en flicka som man haft aldrig varit
med om det förut. En nordbo behöver inte
vara pryd för att finna detta eviga nosande
på erotiska intimiteter både barnsligt och
747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
