Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - William Saroyan: En familj på tre personer. Novell. Till svenska av Sven Barthel - Kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FAMILJ PÅ TRE PERSONER
inte sova. Jag gick och gick hela natten,
förbittrad och lycklig. Allting var så underbart
och samtidigt så tomt (hans lidelsefulla ansikte
fjärran och litet, och sedan stort och nära).
Hon såg honom som ett ensamt barn. Hon
rörde vid honom, utan att tala, kände hans
fruktansvärda vånda, hans blygsel, hans åtrå
och hans ensamhet. Så omfamnade hon honom,
kom till honom som en annan människa, inte
som James Corbus’ hustru utan som Caspers
och hennes egen ensamhet, och nu bar hon
hans liv inom sig och var glad.
Hennes lycka skrämde henne plötsligt, och
när hon såg James stå där ute i trädgården,
vid staketet, och prata med herr Hickman,
längtade hon efter att få honom att förstå, att
förstå hur och varför det hade hänt, och hon
ville tro, att han kunde förstå det som hon
förstod det, och inte bli vild som andra män
och som han naturligtvis hade rätt att bli. Hon
ville att han skulle veta och inte hata någon,
varken sig själv, eller henne, eller honom, eller
barnet, som skulle komma. Men tanken var
alltför tung.
Med lättnad kom hon ihåg att det fanns
sysslor att sköta; obetydliga men behagliga
sysslor. När hon tänkte på Maria, överväl-
digades hon av längtan efter barnets närvaro,
och hon ville att hon skulle vara här inne
i huset, hennes dotter, hennes och James’ barn,
och prata med henne, och utan att tänka gick
hon till dörren och ropade hennes namn,
Maria.
Jag ska skicka henne till affärn, tänkte hon.
Vi behöver kaffe, avgjorde hon. Det fanns
visserligen ett kvarts kilo kvar ännu, men hon
ville se Maria, och hon visste att barnet inte
skulle förstå detta att hon bara ville se henne.
Hon var alltför praktiskt lagd för det, hon
skulle bara komma med frågor.
Hon hörde henne på trappan. Nätdörren
öppnades och hon såg Maria, litet missnöjd,
komma gående mot sig. Det var skönt. Hon
började le.
— Maria, sa hon, och medan hon fortsatte
med att fråga om Maria trodde att hon skulle
kunna gå till affären, klängde sig hennes
medvetande fast vid namnet, som var hennes
dotter: Maria.
— Ja, hörde hon sin dotter säga; sedan
började hon förklara vad det var hon ville ha
och om pengarna. Sedan satt hon och
stirrade på dikten i Scribner’s igen, medan hon
hörde Maria gå över gruset, runt huset.
Till svenska av Sven Barthel
803
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
