Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Nils Beyer: Gamla brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
han verkligen — är ju detta en egenskap, som
inte brukar vara främmande för män. Men på
en punkt har den svenske kritikern rätt, då han
om Edvard Brandes gör det medgivandet, att
"han hycklade inte i onödan, han trivdes inte
i skenheligt svammel".
»
Är det i de tre danska volymerna
brevväxlingen mellan bröderna Brandes själva, som
bildar den naturliga tyngdpunkten, och kring
vilken deras korrespondenser med Drachmann,
J. P. Jacobsen, Schandorph med flera
grupperar sig, domineras de två norska volymerna
av den livfulla korrespondensen mellan Georg
Brandes och Bjørnstjerne Bjørnson. Att läsa
denna brevväxling, som huvudsakligen
utspelade sig i slutet av 70- och början av 80-talet,
är som att övervara ett skådespel, där det
formligen gnistrar om replikerna. Två
författarpersonligheter, den ena smidig och rak som en
stålklinga, den andra väldig och bullersam som
en smedslägga, drabbar här samman i en
vänskap, som inte blev lång, men som var desto
hjärtligare, så länge den varade, och där de
enande banden var hatet mot teologerna,
kampen för "Fremskridtets Sag i Norden", det
glupande intresset för allt nytt, som rörde sig
i tiden.
Redan 1869 sökte Bjørnson kontakt med
Georg Brandes — men i en förmyndaraktig
ton, som inte passade denne. I iskall ton
kommer hans svar:
"Det er i Danmark Skik, at Enhver, der i et
privat Brev henvender sig til en Anden, taler
i en høflig Tone ... Jeg slutter af Deres Brev,
at man i Norge stiller færre Fordringer og har
mindre Stolthed."
Svaret är betecknande för den unge Georg
Brandes’ självmedvetna attityd. Han tålde inte
— han lika litet som brodern — att skalderna
tog sig några friheter mot honom. I det
avseendet fanns det en bestämd gräns, som inte
fick överträdas ens av de intima vännerna, och
det är ganska lustigt att se, hur de olika
författare, som förekommer i brevväxlingen,
förhåller sig till denna gräns för bröderna
Brandes’ tålmodighet. Den som minst respekterade
den — eller rättare sagt inte fäste minsta
avseende vid den — var Bjørnstjerne Bjørnson.
I sin intressanta inledning till fjärde bandet
påvisar Francis Bull, hur det misslyckade
försöket till ett närmande från Bjørnsons sida
dock inte hindrade de bägge författarna att
hysa ett låt vara motvilligt intresse för
varandra. De följde på avstånd varandras
förehavanden. Och 1877, då Bjørnson offentligt
tagit parti för Brandes, skriver denne ett
ridderligt tackbrev, som bryter fördämningarna
och sätter i gång korrespondensen. Bjørnson
är förtjust.
"De skriver de allerkosteligste breve! Tak
for hvært et! Der er en ælskværdighed over
dem, en sanhed i dem, som aldeles betager
mig. Hvad arbejder De på?"
Det är vid den tidpunkten, då Brandes slagit
sig ned i Berlin, och Bjørnson blir helt
perplex, då han får klart för sig, att det är kampen
för existensen, som tvingat Brandes att lämna
Köpenhamn. Han vill strax skriva till "dem
därnere", att de ordnar en personlig professur
åt Brandes —- något som denne klokt nog
lyckades avstyra.
Men trots den vänskap, i vilken de förenades
under dessa år, blev de aldrig bundsförvanter
i djupare mening — tvärtom är det diskussion
på blanka vapen i deras brevväxling. Med allt
sitt fritänkeri var Bjørnson i grunden moralist
och kristen, liksom han var demokratisk
politiker med sega rötter i norsk bondetradition.
Brandes ville aldrig gå in i något parti, ty,
som det heter med äkta brandesk självkänsla
i ett brev från 1879, "jeg er selv i egen Person
et Parti og de gode Folk vilde have at slutte
sig til mig eller lade være". Nästa år
sammanfattar han sin ståndpunkt i den aforistiska
816
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
