Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Nils Beyer: Gamla brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMLA BREV
hävdelse, som nu — i dessa kvarlämnade
brev — på ett fatalt sätt triumferar över den
geniale kvinnotj usaren. Georg Brandes, som
ville ha hennes kärlek men inte henne själv, är
inte riktigt till sin fördel vid sidan av den
lidelsefulla författarinnan.
Tafattheten i umgänget med människor
kommer henne att flöda över i breven. Ständigt lika
anspråkslös, ständigt lika ängslig att verka
påträngande, ber och besvär hon honom att inte
söka upp henne av medlidande. "Antingen af
fri vilja eller alldeles inte!" Hon är beredd till
den yttersta självförnedring för hans skull.
Men ändå finns det hos denna märkliga kvinna
något, som hon inte sviker, en inre
självaktning, som ingen kärlek och inga lidanden kan
få henne att uppge. Gentemot Georg Brandes’
ömsom korrekta, ömsom ironiska ton är hon
den överlägsna i kraft av sitt hjärtas genialitet.
Det sista bandet omfattar nittiotalisternas
förbindelser med Georg Brandes. De är av mindre
intresse, men just därför frapperas man av de
många prov på tacksamhet, som även från denna
diktargeneration strömmade honom till mötes.
"Jag kan, ärligt taladt, icke tänka mig, hur
det skulle se ut här hemma, om icke Ni hade
varit", skriver Heidenstam 1889, då han skickar
Georg Brandes sin stridsskrift "Renässans"
med många förklaringar och en förhoppning
om att den inte måtte väcka hans ogillande.
Ja, han talar till och med om att han tänkt
dedicera den till Brandes — men avstått, då
han funnit den alltför obetydlig. Fröding pre-
senterar sig halvt på skämt, halvt på allvar
som "en rabulistisk svensk versmakare och
tidningsman, hvars enda förtjänst är att vara en
varm beundrare af ’Hovedstrømningerne’", och
i ett brev från Selma Lagerlöf, skrivet 1904,
heter det på tal om Georg Brandes’ bekanta
recension av "Gösta Berlings saga", att "Ni
gjorde ju, att jag kom att lefva det lif, som
jag alltid hade längtat efter". Mest slående
uttrycker dock Per Hallström i mitten av 90-talet
de känslor, med vilka den unga
författargenerationen såg upp till den store danske kritikern:
"Det är för Er, man skrifver, då man här
i länderna ger sin personlighet frihet..."
Ännu mera överväldigande skulle denna
allmänna beundran verka, om man tog med
yttranden av Oscar Levertin och Ellen Key. Men
de stod var och en på sitt sätt i en personlig
beroendeställning till Georg Brandes — en
beroendeställning, som färgar av sig på deras
skrivsätt och gör deras brev något för
överdrivna i uttrycken för att man skulle ha lust
att citera dem i detta sammanhang. Levertin
är nästan krypande i sin ödmjukhet, och Ellen
Key blir onekligen något svamlig i sin
hejd-lösa beundran. Det bestående intrycket av
Georg Brandes’ kritikergärning är emellertid
imponerande nog, framför allt därför att den
var så genomgående positiv. Det är också detta
som gör, att brevväxlingen, som förelåg färdig
till hundraårsdagen av hans födelse, framstår
som ett äreminne över hans livsverk.
819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
