Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
och andras personer, till modern, till Ofelia,
till Horatio är en ynglings som knappast
kommit över gränsen till barnaåldern. Han
har en inbillad värld som han lägger som folie
under den verkliga, en mönstervärld som han
mäter den verkliga efter. En moder skall vara
kysk och trogen, en älskarinna öm och
förtroendefull, en son till en mördad fader
kapabel att ögonblickligen taga en blodig
hämnd. Hamlet är vid pjäsens början det
kränkta och chockerade barnet som trumpet
drar sig inom sitt skal. Att modern kan vara
någonting annat än hans moder äcklar och
plågar honom. Han har färdiggjorda etiketter
att sätta på allting. På henne har han satt
etiketteu "moder", och då hon inte helt vill
motsvara den önskar han att han kunde kasta
bort henne. "Ni drottning är, er makes
broders hustru, och — give Gud, att så det icke
vore — Ni är min mor!"
Först har han antagit att eftersom alla
mödrar voro kyska och trofasta hans moder
också var det. Nu övergår han till att tro att
eftersom hans mor visat sig vara slapp och
hafsig alla andra kvinnor äro likadana.
"Skröplighet ditt namn är kvinna."
Också i sitt förhållande till Ofelia visar
Hamlet en mycket ung mans känsloliv. Han
älskar inte Ofelia men finner en stor
tillfredsställelse i att låta sig älskas. Då han tror att
han misstagit sig stelnar han till i sårad
fåfänga och slår blint och oresonligt. När flickan
vill lämna tillbaka hans skänker uttalar han
den första kränkande replik han får på tungan.
"Skänker? Jag? Jag gav er aldrig någonting."
Det betyder: "Ni har väl aldrig inbillat er
att jag älskade er."
Det är en mycket ung och i sin ömtåliga
egenkärlek djupt sårad mans försök att såra.
Och sedan hagla förolämpningarna över Ofelia
så snart hon kommer i hans närhet. Det är
två saker han försöker övertyga henne om,
först att han aldrig har älskat henne, och
sedan att han funnit och fortfarande finner
henne sinnligt tilldragande.
Hamlet accepterar inte modern sådan som
hon är, inte Ofelia sådan som hon är och
inte sig själv sådan som han är. I hans syn
på sig själv framträder hans oerhörda
barnsliga egoism tydligast. Han tänker mindre på
sin döde fader än på sig själv. Han tänker
mindre på att hämnas på farbrodern därför
att han hyser kärlek till den mördade än
därför att det i den idealbild av honom själv som
han älskar ingår att han skall taga en rask
hämnd. Hela Pyrrus-monologen genljuder av
orden "jag" och "mig", och han förtröttas inte
i sina analyser av sig själv. Han har inte
uppfört sig som han bort, han har inte kunnat
spela den roll han tilldelat sig själv, det är
detta som upprör honom, inte själva faktum
att fadern ligger ohämnad.
När Hamlet har lyckats vara "blodig" och
skickat de jämförelsevis oskyldiga Rosenkranz
och Gyldenstern till en ömklig död i en fälla
är han ytterligt belåten, löjligt stolt över sitt
streck. Gång på gång kommer det fram en
stor lättnad i hans ord, han har i någon mån
sett sig i stånd att verkliggöra idealbilden av
sig själv.
Hamlet kan inte älska verkligheten. Han har
aldrig fattat den och kan därför inte älska
den. Han har aldrig fått syn på vad han själv
är, endast vad han inte är. Hans personlighet
är inte avgränsad utan flyter ut åt olika håll
i önskningar och drömmar. Därför är hans
egen gestalt en lika stor besvikelse för honom
som moderns och Ofelias. Allt slår fel för
honom, allt vållar honom besvikelse och han
hakar sig i förtvivlan fast vid Horatio. Hans
ord till denne efter brytningen med Ofelia äro
inte ett konstaterande av hans tillgivenhet utan
en barnsligt pat tisk bön att inte också Horatio
vid närmare prövning och i klarare
belysning skall visa sig vara annorlunda än han
i Hamlets ögon bör vara, en bön att han måtte
visa sig såsom idealet av en vän. Lovtalet över
Horatio är ett försök av Hamlet att övertyga
sig själv om att den siste som ännu tycks
passa in i mönstret också verkligen passar där.
Hamlet fordrar, han älskar inte. Han kan
inte älska en levande människa och samtidigt
hålla hennes skröplighet i minnet. Antingen
måste han eliminera skröpligheten eller också
kasta bort människan. Annorlunda är det med
de döda, deras gestalter äro mjuka och
formbara. Det är därför Hamlets kärlek till den
döde fadern stundvis tyckes så stark. Den slår
ut i full låga i hans korta och ohyggliga tal
i bönkammarscenen, det som salig doktor
821
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
