Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
synslös av försmådd kärlek och medvetandet
om sin rikedom. Det är ej för hans
djävulskhets skull som Safia vägrar att ta emot hans
pengar! Bergman var djupare kvinnopsykolog
än så. Hon gör ju René svartsjuk genom att
fantisera om Hasans skönhet och rikedom,
och den ädle René reagerar i slutscenen genom
att friköpa Hasans liv och vilja kasta hort sitt
eget. Detta blir meningslöst med Milianders
rollanläggning. — När namn som Benkt-Åke
Benktsson, Harry Ahlin och Yngve Nordwall
förekomma i biroller, har man alltid
förväntningar; och man fick det man väntade.
Positiva överraskningar blevo Töre Lindwall, vars
ridderlige yngling enligt min mening sällan
passat så utmärkt, samt framför allt Semmy
Friedmann som kalifen, med kunglig diktion
och en plastik som lät honom helt dominera
scenen även då han varken yttrade sig eller
fick öppet visa sin rang. Ebbe Lindé
Doris av Waldemar Hammenhög. Svenska
Dramatikers Studio.
Waldemar Hammenhögs styrka som
författare är hans fullständiga frihet gentemot
litterära förebilder och konventioner. Han gör en
konst i allt vad skolor och moderiktningar
heter, går rakt på verkligheten och betraktar
den intresserat utan tillhjälp av lånade
glasögon. Följaktligen förtjänar han
hedersbenämningen originell bättre än de flesta. Men han
är originell på ett mycket litet originellt sätt,
ty i sina reaktioner och reflexioner avviker
han inte nämnvärt från vanligt folk. Han har
en frisk och oförvillad blick på människor och
miljöer och han sätter sig verkligen grundligt
in i de förhållanden som kan kommas åt med
blotta ögat och litet frågvishet. Men därvid
blir det i allmänhet. Han höjer sig inte över
sitt ämne, han ger inga vyer och öppnar inga
schakt.
Den lilla komedi varmed han debuterade som
dramatiker på Svenska Dramatikers Studio
bär syn för sägen. Den rör sig i en
dramatiskt mycket outnyttjad motivkrets —
handlingen försiggår i lärarbostaden på ett svenskt
bruk — och figurerna är åtminstone i yttre
avseende tagna på kornet. Man tror obetingat
på den unge folkskolläraren som är oborstad
och impulsiv på ett halvt förläst sätt och som
går så helt upp i forskningarna för sin licen-
tiatavhandling att han inte riktigt kan släppa
tankarna på dem ens i de ögonblick hans
kärlek står på spel. Man bekantar sig också
lätt med hans tolv år äldre kvinnliga kollega,
den kloka och stillsamma Doris, som blivit ett
slags mamma för honom fast hennes känslor
är av hetare natur. Man trivs med den
hygglige kommunalnämndsordföranden, vars
försök till frierier alltid ömkligen kommer av sig
vid starten, och man kan även ehuru med
någon tvekan acceptera den bild av den
hurtiga moderna storstadsflickan som författaren
tecknat i folkskollärarens fästmö. Men en sak
är att rita upp figurerna och karakterisera
dem smålustigt som författaren gjort, en annan
är att göra ett drama av deras inbördes
förhållanden. Den dramatiska konflikten i
Hammenhögs förstlingspjäs, som börjar utveckla
sig på allvar först med andra akten, höjer
sig tyvärr inte över det enklare folklustspelets
nivå och har totats till på grov bekostnad av
det plausibla. Att kvinnans list och
hänsynslöshet kan vara stor när målet är att vinna en
man tör väl vara faktum, men sådana plötsliga
personlighetsförvandlingar som i fallet Doris
händer nog icke förty mera sällan.
Författaren hade i sin humoristiska
karakteriseringskonst god hjälp av skådespelarna:
Toivo Pawlo var festligt rolig som
folkskolläraren, Brita Öbergh tog lugnt och säkert på
Doris’ uppgift, Kerstin Holmberg var en fräsch
fästmö och Gull Natorp gjorde en präktig
skräcktant av sin skvalleraktiga gamla
småskollärarinna. Kvällens behållning var alltså
hygglig skådespelarkonst, några knipsluga
repliker och en glimt av ett stycke genuin
svensk landsbygd. Tråkigare har man haft på
teatern i betydligt finare sällskap.
Georg Svensson
Kungen av A. de Caillavet och R. de Flers..
Dramatiska Teatern.
När fru Brunius tog fram "Kungen" ur
garderoben, där den hängt orörd i tjugufyra
år (den gavs på Svenska Teatern 1919),
motiverade hon detta i ett tidningsuttalande med
att den dramatik som skrivs nu är så hård
och så allvarlig att både publiken och teaterns
folk behöver en äldre och lättare sak som
mellanprogram. Men hittills under hösten har
ju Dramatens repertoar till tre fjärdedelar
bestått av mellanprogram -— "Nöjesfältet",.
830
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
