Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
"Markisinnan" och nu "Kungen" — vartill
kommer att den "hårda och allvarliga"
tidsdramatiken, representerad av "Vi har vår
frihet", inte verkat mera avskräckande än att den
dragit fulla hus. Överhuvudtaget har teatern
under den bruniuska regimen haft några av
sina största framgångar både publikt och
konstnärligt just med allvarliga pjäser. Att
teaterpubliken mer än annan publik skulle
skrämmas av dagens verklighet motbevisas väl
också av den nuvarande våldsamma haussen
i (tyvärr mestadels dålig) krigsdramatik på
Stockholms teatrar. Motiveringen till
framförandet av "Kungen" förefaller alltså i
svagaste laget och den blir inte nämnvärt starkare
av tillägget att skådespelarna skulle ha nytta
av "att få öva den lätta replikföring som denna
komedi erbjuder". Vad kan det vara för glädje
med att öva en dialog som nu verkar
hopplöst förlegad teaterkonvention?
Hade man då alls inget nöje av den
åter-uppståndna "Kungen"? Åjo, där finns en del
kvicka repliker, och satiren har kvar något av
sitt gamla bett även om den går ut över
längesedan döda hökar. Att skoja med
socialdemokratiska uppkomlingar är inte lika tacksamt
som när seklet var ungt, och det är svårt att
med det franska sammanbrottet i färskt minne
ha vidare hjärtligt roligt åt den utsökta
samling korrumperade politiker och beskedliga
valkreatur som då och då släpps in på scenen.
Sådant läder tarvar annan smörja nu till dags.
Vad hans amorösa majestät Johan III av
Sar-donien beträffar har han kanske intill sena
tider haft en och annan efterföljare i
verkligheten men så ojämförligt många fler i dåliga
operetter och underhållningsromaner att hans
charm blivit betänkligt sliten. Hur lyckat det
spratt han spelar M. Bourdier än må vara
som anekdot och hur välförtjänt som nemesis
så blir effekten lidande på att man med en
smula förtrogenhet med fransk farsmekanism
kan räkna ut poängen i förväg.
Det genomgående felet med föreställningen
var just att publiken fick för god tid på sig
att i tankarna gå händelserna i förväg. Pj äsen
spelades naturligtvis i kostym och såväl i
dekorationer som i dräkter och masker hade
regissören Rune Carlsten och dekoratören
Sven-Erik Skawonius givit sin skoj friskhet fria
tyglar. En av figurerna, Sture Lagerwalls hov-
detektiv, tilläts spela pajas som han ville, en
ren spexfigur med en välgörande surrealistisk
anstrykning. Något av samma respektlöshet
borde också ha ingjutits i speltempot. Det gick
alldeles för långsamt; även longörer som helst
borde ha strukits alldeles genomarbetades med
största grundlighet. Det verkade nästan som
om regissören beslutat sig för att lysa upp
varje skrymsle av pjäsen för att riktigt visa
hur dammig den är.
Några goda skådespelarinsatser förtjäna ett
erkännande. Framför allt Erik Berglunds
flot-tige parveny med sin obekymrade, långmodiga
fiäckhet som nästan gränsar till
oskuldsfullhet. Därnäst Inga Tidblad som hans fru, den
före detta midinetten. Det finns ingen som kan
spela fjolla på ett så intagande och
avväpnande sätt som denna osedvanligt intelligenta
aktris. Elsa Carlssons Thérèse Marnix var
rutinarbete och Lars Hanson sökte dölja sin
ringa fallenhet för att spela erotisk
goddagspilt bakom en förfärlig rotvälska.
Georg Svensson
Det ljusnar vid sjutiden av Paul Osborn.
Göteborgs Stadsteaters Studio.
Författaren är känd för stockholmarna
genom två stycken på Vasateatern ("Mammas
förflutna", "Nog lever farfar"). För
recensenten blev denna hans senaste pjäs första
bekantskapen. Han visar sig där som en
anmärkningsvärt ursprunglig komediförfattare. Man
slipper både sängkammare och frukostar.
Strålkastaren är riktad mot gamla människor,
mogna till år och erfarenhet, vilket kan vara
skönt till omväxling med allt skriveri om
ungdomen. Scenbilden — det bjuds bara en —
erinrar närmast om vår utomhusteaters stående
patent, men man får inte tid vara ledsen över
det, man fängslas snart helt av spelet.
Fyra gamla systrar stå i centrum. Och
pjäsen Visar hur deras lugna liv i grund och
botten är lika dramatiskt för dem som något.
En av dem (Lisa Lundholm) är gift med ett
vresigt murmeldjur (Albin Lindahl), som är
tydligt svartsjuk på hustruns umgänge med
systrarna. En annan (Elsa Baude) har en man
med starkt mindervärdeskomplex (Kolbjörn
Knudsen). Till hustruns förtvivlan får han
periodiska anfall av ruelse, då han anser sitt
liv förfelat och vill "tillbaka till skiljovägen".
831
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
