Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
dragning till det aparta. Olav Riégo räckte
inte riktigt till för att gestalta den gemytligare
men farligare brodern Benjamin, det blev för
mycket gemyt och för litet farlighet, men
i stort sett var typen av spelare som lyckas
hålla minen även när äpplet är mycket surt
att bita i alldeles riktigt uppfattad. Både Oscar
och Benjamin är dock inte mer än ett par
futtiga inbrottstjuvar i jämförelse med sin
syster Regina, som av penninghunger driver
sin man i döden och är beredd att skicka
bröderna och brorsonen i fängelse utan att
blinka. Det är svårt att hos denna till det
yttre praktfulla kvinna uppleta ett enda
försonande mänskligt drag, inte ens svagheten för
dottern beror på varmare känslor utan är
bara en sida av hennes egoism. Esther Roeck
Hansen var perfekt i apparitionen, utmanande,
vällustigt skön men ungefär lika behaglig att
bli attraherad av som en insektsätande växt.
I spelet tryckte hon särskilt på känslokylan
och den nervöst uppjagade härsklystnaden.
Däremot verkade hon inte tillräckligt
demonisk och lyckades inte i de sista scenerna med
dottern kring figuren skapa den stämning av
förfärande ödslighet som avses och som skall
verka som styckets ordlösa sensmoral. Den
stackars svägerskan som hunsats till hysteri
och skåpsuperi av syskonen Hubbard spelades
av Dagny Lind med överlägsen teknik men
också verkligt gripande. Hennes bekännelse
att hon avskyr sin son är det ruskigaste, mest
uppenbarande momentet i hela denna av
ruskigheter fyllda pjäs. Claes Thelander var som
sonen just så kladdigt lymmelaktig att man
inte förvånade sig över att han förvägrats till
och med den slitstarkaste av känslor,
moderskärleken. Slutligen de minst anfrätta i pjäsen:
Ernst Eklund belt övertygande som den
hjärtsjuke, i ett äktenskapligt helvete härdade
äkta mannen, Barbro Kollberg intagande och
rörande som dottern och Anna-Lisa Baude och
Helge Hagerman som ett par även till
maskeringen ovanligt trovärdiga negertjänare.
Georg Svensson
Vårt Livs dagar. Fyra akter av Leonid
Andre-jew. Stockholms Studentteater.
Den ryske författaren Leonid Andrej ew
började sin bana som Gorkis lärjunge men fram-
stod under åren efter 1905 som en av den
liberala intelligentsians toppfigurer. Efter
novemberrevolutionen gick han i landsflykt till
Finland, där han avled 1919. Med "Han som får
örfilarna", på sin tid framförd av Gösta
Ekman, introducerades hans dramatik för svensk
publik. Det har sagts om Andrej ews teater,
att den präglas av "gråtande förtvivlan", och
det stämmer in också på "Vårt livs dagar",
som den 23 november uppfördes av
Studentteatern. Kärnan i detta lilla miljödrama från
sekelskiftets ryska studentvärld utgöres
nämligen av den hopplösa, lätt tårdränkta
kärlekshistorien mellan en fattig student och en
pur-ung glädjeflicka, där konflikten endast får en
tillfällig, en som man inbillar sig mycket rysk
lösning i fjärde aktens dryckeslag. Stycket är
otvivelaktigt väl ägnat att framföras av
amatörer, och som sakkunnig ledare hade man
förvärvat den ryskfödde regissören Jura
Tam-kin, redan välkänd för stockholmspubliken.
Föreställningen visade vad en sammanhållande
konstnärlig regissörsvilja förmår åstadkomma
till och med av amatörskådespelare. Vad man
fick se, var faktiskt ett stycke ensemblespel
med enhetligt genomförd kolorit, och sista
aktens backanal fick det rätta orgiastiska
tycket, som säkerligen inte hade kunnat
åstadkommas annars. Den enda som bröt sig ut ur
ramen var Karin Lannby som den onaturliga
modern, officersänkan som säljer sin dotter.
Hennes nästan marionettartade spelsätt var
nog skickligt, men det var alltigenom stiliserad
teater, medan de övriga rollinnehavarna inte
utan framgång främst bemödade sig om att
vara naturliga. Holger Ahlenius
Film
Det gåtfulla leendet (Romanze in Moll).
Helmut Käutner. Tobis.
Film lämnar ofta åskådningsmaterial till
reflexioner över förhållandet mellan innehåll
och form i konsten. Det ojämförligt vanligaste
när det gäller filmer är att ett dåligt innehåll
fått en motsvarande dålig form, därnäst oftast
händer det att ett dåligt innehåll fått en god
form, mera ovanligt är att innehållet är bra
men utformningen svag, och allra sällsyntast
är de filmer, där ett intelligent och
intresseväckande innehåll framläggs i en konstnärligt
4 BLM 1943 x
833
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
