Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
effektfull form. Den tyska film det här gäller
faller snarast under kategori två, men den
konstnärliga formen är så uppseendeväckande
skicklig att man får vara fullt vaken för att
inte hänföra den till den sista och högsta
kategorien. Om man återberättade innehållet i
enkel synopsis, skulle man få stoffet till en
följetong av gammalt märke. Den vackra
hustrun till en fantasilös men rörande hygglig
äppeltysk småborgare får inte blomma upp
i sin mördande trista hemmiljö, upptäcks av
en tjusande främling, till yttermera visso
omåttligt rik och framstående musiker, blir
hans älskarinna efter att först harmset ha
avvisat attackerna mot hennes dygd, trasslar
in sig i ett ohållbart dubbelliv och väljer
giftflaskan för att undkomma en skoningslös
utpressare. Flaubert har ju av liknande
ingredienser gjort en roman som inte lär kunna
kallas för annat än stor konst, men i den
tyska filmberättelsen är psykologien
obefintlig eller av grövsta kaliber; kvinnan med
det gåtfulla leendet — en 1860-talsgarbo —
blir aldrig mer än en attrapp, en endast till
hälften förmänskligad romankliché, och de
tre männen omkring henne är också tecknade
med få och okänsligt pålagda färger. Men
dessa banala ingredienser har regissören
Helmut Käutner blandat bort genom en rapsodisk
berättarteknik som är durkdrivet skicklig,
ibland bara litet för tyskt grundlig och
avsiktlig i sin användning av spirituella
kontrastverkningar, symboliska sammanträffanden och
så kallade bildrim. De springande punkterna
i den inre utvecklingen, som till exempel
kvinnans kapitulation för förföraren, förbigås
behändigt. De har placerats just i skarven mellan
de avsnitt, vari handlingen är uppstyckad och
vilka i rekapitulerande tempo firas ned som
kulisser. Men det är sannerligen
verkningsfulla kulisser. Man kan inte erinra sig att man
någonsin sett en film där det förflutna, i detta
fall 1800-talets mitt, blivit så övertygande
levande i sin allmänna atmosfär och sin
sociala och kulturhistoriska struktur. Regissör
och fotograf har samarbetat idealiskt, så att
själva det subtilt artistiska, oftast mörktonade
fotot verkar 1800-tal. Man tycker sig vara på
en utställning av dagerrotypiens och
fotokonstens tidiga, senare knappast överträffade
mästerverk och man låter blicken förälskat
vandra omkring i bilderna för att avnjuta de
otaliga perfekta detaljerna. Samtidigt som
fotograferingen har denna lätta ton av pastisch
står den på höjden av modern filmatisk
teknik, sådan i Amerika en Orson Welles
utbildat den. Kameran glider oljat och smidigt
som ett levande spanande väsen i handlingens
spår, vidgar synfältet till svepande vyer och
krymper det kring den signifikativa detaljen.
Bilden på slutet när den olycklige äkta
mannen faller ihop över hustruns krossade
fotografi är särskilt representativ, den är tagen
rätt uppifrån och kameran höjer sig därefter
genom rummets tak, varpå bilden tonar bort.
Marianne Hoppe kan inte göra någon
trovärdig figur av sin borgarhustru men har
onekligen något hemlighetsfullt i sitt utseende.
Ypperliga är Paul Dahlke som den beskäftige
äkte mannen och Ferdinand Marian som
älskaren. Bra är också Siegfried’ Breuer som deri
av lidelsens demoner svårt hemsökte skurken.
Denna film gör slutligen inte propaganda för
någonting annat än god filmkonst och
undviker vid ett tillfälle — besöket hos
pantlånaren — på ett nästan uppseendeväckande sätt
att vara antisemitisk. Den judiske pantlånaren
framställs rentav som en ovanligt hederlig
person. Georg Svensson
Spitfire (The First of the Few). Leslie
Howard. RKO Radio.
Spitfire är som bekant namnet på det snabba
jaktplan med vars hjälp engelsmännen 1940
lyckades vinna slaget om Storbritannien. Det
konstruerades av R. J. Mitchell, som uttömde
sina sista krafter på uppgiften och lagom hann
se sin vackra fågel tumla om i lufthavet innan
han dog till följd av överansträngning. Det är
åt denne Mitchell filmen rest ett äreminne;
hans levnadsbana berättas för några unga
piloter under den korta rasten mellan ett par
uppstigningar just en av de ödesdigra
höstdagarna 1940. Berättaren (David Niven) är
Mitchells gamle vän och försöksflygare, som
förde de maskiner, varmed Mitchell en följd
av år lyckades hemföra den internationella
flygtrofén Schneider Cup till England.
Filmen har en hel del att lära ut om flygets
utveckling från ett världskrig till ett annat
och bjuder på några hisnande flygbilder. Det
mänskligt-biografiska är av mindre intresse.
834
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
