Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Dikter i svart och vitt
ERIK BLOMBERG: Nattens ögon. Bonniers
1943. 5: 75.
Sexton år har gått sedan Erik Blomberg
utgav "Den fångne guden". Under dessa år har
han varit flitig som essayist och översättare,
men hans egen lyriska produktion har varit
obetydlig. I sin nya utomordentligt starka
diktsamling "Nattens ögon" berör han på ett par
ställen orsakerna till denna först nu brutna
tystnad. En dikt berättar om en budbärare
vilken på väg till sin bestämningsort överfalls
av sina egna fränder. En kavle sticks i hans
mun och han binds till händer och fötter. Men
de som fjättrar honom bringar olycka över
sig själva, ty budskapet som aldrig kom fram
"betydde liv eller död". I en annan dikt för
diktaren sin läsare in i en festsmyckad sal.
Kring borden sitter frackklätt folk och spelar
kort. De är väl medvetna om sin förträfflighet
och sina goda kort. Deras är hela vinsten. De
spelar visserligen falskt allesamman, men de
känner varandra, de håller varandra om
ryggen och det finns därför ingen risk för att de
skall bli avslöjade. Men en man bland
spelarna är klädd i vardagsdräkt. Han störtar upp
och ropar: "Upp med korten här — ni spelar
falskt!" Men ingen förstår ett sådant språk.
De frackklädda herrarna reser sig som en
man. Vad är det för en inkräktare i tarvliga
kläder som bryter spelets lag! De känner
honom inte. Han hör inte till kotteriet. De
ropar tillbaka, att det är han som spelar falskt,
inte de. — Sanningen har lika liten framgång
som i budbärarens fall. Den lidelsefulla
protesten mot hycklarna är som hade den aldrig
avgivits. Spelet kan fortsätta.
Både budbäraren och den sanningssägande
kortspelaren bär sin skapares drag. Det är
fränderna som har tigit ihjäl honom trots att
hans budskap gällde liv eller död. Han har
känt likgiltighet och kyla från sina landsmäns
sida. Hans diktaråder har sinat i trots och
köld. Som mången annan stridbar man har
han lättare för att ge än ta emot hugg.
"Falskspelarna" i livets högtidssalar har blivit honom
för starka.
Även i "Nattens ögon" uppträder Blomberg
gärna som sanningssägare, men entydig är
han sällan och man tänker ibland att det
kanske inte var så förvånande att "falskspelarna"
blev konsternerade och svarade som de gjorde.
En sådan dikt som "Gravskrift", som skildrar
en svensk arbetare vilkens enda brott är hunger
medan domen lyder på arkebusering, blir
oförståelig i folkhemmet Sverige om man inte
råkar veta att dikten anspelar på den tragiska
Ädalshistorien.
Grundtonen i Blombergs lyrik anges av en
metafysisk ångestkänsla, som aldrig släpper
sitt grepp kring diktarens hjärta. Förlösning
kan endast jorden, mörkret och döden bjuda.
Knappast någon svensk diktare har givit så
gripande uttryck för längtan efter
självförintelse och pånyttfödelse som Blomberg. Han
diktar om lärkan, som försvinner i rymden
när den sjunger. Han anropar jorden att öppna
sin famn för honom. Han ber natten sänka sig
ned över hans främlingsgestalt och för alltid
döda hans själ. Men samtidigt släpper han
aldrig förhoppningen att mörkret skall föda
honom på nytt. I den sällsynt vackra
diktcykeln "Fången" skildras människan som en
tukthusfånge, vilken aldrig kommit ut i livet.
Men det lönar sig inte för henne att längta ut
på andra sidan muren. Ljuset där ute angår
henne inte. Det ljus som hon behöver skall
födas ur hennes eget liv. När alla hennes
önskningar sjunkit undan, när hon dör, först då
skall rymden öppnas och murarna brista. Det
är samma tanke som gestaltades i "Den fångne
guden". Det gudomliga födes inom människan,
kommer ej till henne ovanifrån. Jorden är
836
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
