Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Mitchell spelas av Leslie Howard, som nu
inte kan vara någon annan än Leslie Howard,
ovärldsligt förfinad som en katolsk prelat och
samtidigt ledigt juvenil som en engelsk
collegepojke. Det är tämligen uteslutet att Mitchell
var sådan i verkligheten. Tydligen bjöd hans
liv inte på några sensationer utanför arbetet,
ty vad filmen fått ut av hans privatliv är föga
mer än ett ljummet lyckligt äktenskap. Helt
har heller inte Leslie Howard som författare
och regissör lyckats övervinna tråkigheten,
fast det skall villigt erkännas att det torra
ämnet hade kunnat behandlas mycket
fantasilösare. Som skådespelare behöver Howard inte
göra några konster, han klarar sig på sin
charm och sin naturliga ridderlighet. Filmen
kom nu att bli ett äreminne även över honom
själv och ett varsel om hans ödes fullbordan.
Georg Svensson
Sonja. Hampe Faustman. Terrafilm.
Herbert Grevenius’ "Sonja" lär ju vara en
bra pjäs och förmodligen har den inte mer
än namnet och uppslaget gemensamma med
filmen. Säkert inte den stelbenta dialogen. Det
utmärkande för svensk filmdialog är att
replikerna står isolerade med lufttomt rum
omkring sig. De är till för att förklara och föra
handlingen framåt, inte för att ge liv åt den
och karaktär åt figurerna. Man talar
överhuvudtaget inte om någonting annat än vad
som står i direkt relation till den dramatiska
konflikten. Detsamma gäller i stort sett om
scenerna. Om man bortser från de
obligatoriska utvikningarna i det genremässigt
humoristiska — i "Sonja" är det ett
födelsedagskalas — får ingenting passera som inte hör
direkt till pjäsen. Seen läggs till seen som
tegelstenarna i en husvägg, men det tillfälliga
och periferiska som skulle utgöra det
sammankittande murbruket saknas.
Förtjänsterna hos "Sonja" ligger i en viss
trumpen äkthet i fråga om inlevelsen i det
pinsamma och ömtåliga ämnet. Även "Sonja" kan
hänföras till de så kallade problemfilmerna,
men bortsett från ett onödigt stort antal
negligéer avstår den från att medvetet ockra på
folks sensationslystnad. Den går till rätta med
sitt problem på ett hederligt och ganska
troskyldigt sätt. Troskyldigheten förefaller ibland
i kraftigaste laget, ty ingen kan väl bli riktigt
övertygad om att en inte alldeles stillastående
flicka skulle bära sig så naivt och veligt åt
som svägerskan i den här historien.
Skådespelarna sköter sig bra, fastän
dialogförfattaren gjort det så svårt för dem. Birgit
Tengroth och Åke Grönberg är det äkta paret,
Sture Lagerwall ormen i paradiset, en kall och
otäck reptil som skulle kunna slingra sig över
i en amerikansk gangsterfilm utan att verka
kusinen från landet. Georg Svensson
Brödernas kvinna. Gösta Cederlund. Lux.
"Brödernas kvinna" efter en roman av Ebba
Richert är en dålig och osympatisk film. Den
förråder total obekantskap med svenska
bönders sätt att vara. Detta gäller den över alla
gränser schablonartade handlingen, de på ovigt
skrivbordsspråk avfattade, skärande falska
replikerna och skådespelarnas sätt att uttrycka
affekter som i sig själva är psykologiskt föga
trovärdiga. Man berörs obehagligt av det
lystna och klumpiga sätt på vilket det
rafflande motivet utvecklas: en mans kärlek till
sin broders hustru, han själv sund och
präktig, brodern naturligtvis ett monstrum av
fulhet och råhet, till yttermera visso "inte någon
riktig karl", kvinnan påträngande
otillfredsställd i sin sensualism, innan hon funnit frid
hos Gud. Men man är ändå knappast beredd
på den nästan monumentala puerilitet till
vilken skaparna av denna film i slutscenerna
lyckas svinga sig upp. Enda post på
kreditsidan är K.-E. Alberts foto. Georg Svensson
Månen och silverslanten. Albert Lewin.
United Artists.
Att en översättning kan vara ordagrann och
ändå ge en felaktig bild av originalet bevisas
av denna film efter Somerset Maughams
roman. Den anstränger sig att inte vanställa,
ändå har den maughamska tonem gått totalt
förlorad och kvar står en historia som ter sig
skäligen barock och som blir värre av att man
lagt tonvikten på de melodramatiska
episoderna. Behållningen är George Sanders som
Strickland; han imponerar och skrämmer men
något målargeni verkar han inte, allra minst
sedan man fått se hans målningar, som
lyckligtvis brinner upp på slutet. Georg Svensson
835
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
