Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Karl Asplunds nya dikter
KARL ASPLUND: Dagen kommer. Bonniers
1943. 6: 50.
Karl Asplunds nya diktsamling "Dagen
kommer" är påfallande ojämn. Där finns utsökta
dikter, men där finns också sådana som är
föga betydande. Där finns vidare fina dikter
som störs av någon olycklig rad, någon
inadekvat bild, något mindre lyckat rim. I
diktcykeln "De fyra fränderna", där diktaren ger
uttryck åt den nordiska gemenskap, som alltid
legat honom om hjärtat, är det endast
avsnittet om Finland som blivit levande dikt.
Våra barn förblöder bleka.
Men med pannan vänd mot öster
hör vi sen i vintras eka
långt bakom oss fränderöster.
Hjälp oss, svik oss, giv åt andra
att få länka våra öden!
Vi har valt vår väg att vandra
mot vår frihet eller döden.
Svensken, norrmannen och dansken däremot
talar med förvånande matt stämma. Dikterna
"Härskargrav" och "Massgrav" har en
tilltalande tendens men borde ha lämnats åt sitt
öde i den tidning där de först publicerades.
Några anekdotiska barndikter slutligen — för
att genast göra undan den negativa delen av
min kritik — har jag svårt att förlika mig
med. De förtäljer sådana smådrag ur barnets
liv som alla föräldrar älskar att berätta för
varandra: barnet söker äta tårtan på bilden,
trevar efter orden som kommer ur pappas
mun, låtsas att det skriver maskin på
värmeelementet och så vidare. Asplund har tyvärr
försummat att stöpa om dessa små
situationsbilder till dikt. Själva råstoffet har synts
honom betagande nog. Det brukar ju vara så
med föräldrar. Men för andra ter sig saken
annorlunda. De småler en smula generat —
och börjar berätta om sina egna ungar.
Men vill man ha ett exempel på vad
Asplund kan åstadkomma av barndomsvärlden,
när det faller honom in, skall man läsa den
betagande lilla sonetten "Döbelns pannband".
Den uppvisar en lycklig blandning av
behagfullt artisteri, kulturhistoriskt vetande och
diktande fantasi. Man spritter till av välbehag
när man läser den.
Ett pyntat dockskåp ifrån mormorstiden
kan i stramalj och päronträ berätta
i en intim familjestund små nätta
historier från den dag som är förliden.
Blåögda snörlivsdockor med koketta
porslinsben och schalett av Almgrenssiden
citerar Astolfs sång i kammarfriden
och stryker krinolinerna till rätta.
Små bröllopsminnen hör man flicklätt skratta.
Ett litet dockrum har en sidenmatta,
så sällsamt svart och smal. Den ger en annan
långväga minnesbild att tankfullt njutas!
Det svarta bandet bars kring hjältepannan
som brann en dag av febereld vid Juutas.
Diktsamlingens tyngdpunkt ligger dock ej i
sådana älskvärda mellanspel. Tonen är för det
mesta mörkare och hårdare. Inledningsdikten
bär titeln "Den eviga armén" och är dedicerad
till Gustaf Stridsberg. Den är en hyllning till
det fria ordets män och är diktsamlingens
vackraste uttryck för det frihetspatos som
Asplund så ofta förr varit tolk för. Det är synd
att man i denna dikt ska behöva träffa på en
rad som denna: "Munkorg på rättens röster
lägges av våldets hand". Varför slarva på detta
sätt! Men i en annan avdelning hittar man
fyndiga epigram där diktaren begagnar sina
konstnärliga instrument med mycken
skicklighet. Särskilt lyckade är några översättningar
från engelskan. Där saknas inte heller aktuell
spets.
Förräderi kan aldrig lyckat bli,
ty, lyckat, nämns det ej förräderi.
Victor Hugos fyra rader om "Sångfågeln" är
också skickligt återgivna.
Var som en fågel, när på vilan från hans flykt
hans sång från grenen klingar.
Han känner kvisten svikta, men han sjunger tryggt.
Han vet att han har vingar.
I "Vid en farled" har Asplund återvänt till
den stockholmska skärgården, som han nu
skildrar med betydligt mörkare färger än
tidigare. Det ligger en kvävande rök över skären
från bränderna på Estlands slätter — det är
sommaren 1941 — och i det overkliga diset
tycker sig diktaren skymta Hadesbåten ute på
838
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
