Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
nekar det: just kontinuiteten är honom
dyrbar. Det redan tillryggalagda tjänar honom
som jämförelsematerial och eggelse.
I Vilhelm Ekelunds färd finns det säkert
många stadier och även radikala genombrott,
såsom det då han lämnade lyriken och helt
vände sig åt filosofien och tankeprosan. Men
kontinuiteten, den obrutna linjen, är ett
viktigt begrepp hos honom. I sitt författarskap
följer han ibland en mera mystisk, ibland en
antikt orienterad linje. "Concordia animi", en
ljusfylld bok av mild doft och glans, som gav
de finaste tolkningar av helgonets sinnesart,
stod mystiken nära. Orden "början" och
"låghet" var här mycket innehållsmättade. Låghet
betyder hos Ekelund bland annat de enkla och
elementära tingen, det icke uppskruvade:
källvattnet och det grova brödet, släta marken
där man tar fotfäste. I "Concordia animi"
nämndes en rad mystiker och sokratiker, bland
dem ofta Geijer. Forfattarens nya bok,
"Atti-cism-humanism", följer snarare det antika
spåret, och den diktare som här får de flesta
aforismerna är Nietzsche. Ett ofta
förekommande ord i den nya boken är
"fosterlandslöshet". Sanningssökaren är fosterlandslös och
tidlös. Men hos Ekelund är allting laddat och
dubbelt: begreppet fosterlandslöshet är hos
honom nära förbundet med begreppet hem
och härd. Bara genom att kämpa för det egna,
"pro domo", kan tänkaren bli hem och härd
för andra, erfaras av andra som skyddsmakt
och försvar. Det personliga sanningssökandet
får värde utåt och djupverkan bara när det
följer sina egna villkor och väljer strängt och
rent: "Om du möter hvad dig renast tilstadt
är att möta, skall omsider världen möta dig."
"Atticism-humanism" känns sträv och motig
i portföret och det tidlöst kretsande grubblets
upprepningar faller i ögonen. Men det går
som så ofta förut — man lockas alltmer av
glimtarna och dagrarna från detta inre
äventyr, och snart läser man med återhållen anda,
med hela själen engagerad i en dialog. Det
slår mig särskilt hur oerhört fast och livfull
Vilhelm Ekelunds kontakt med "läsaren" är,
nästan het i sin svalhet, nära i sitt avstånd.
Enstöringen Vilhelm Ekelund, den exklusive
tänkaren med sin stramt personliga linje, som
uppriktigt önskar sig så liten publik som
möjligt och föraktfullt avvisar gemenskaper och
världslig verkan, talar sannerligen inte i något
vakuum eller mumlar egocentriskt för sig sj älv.
Den aforistiska prosaform som han gjort till
något i så utomordentlig grad sitt eget —
telegramlika poem med lika mycket outsagt som
utsagt — är svårtillgänglig redan genom de
klassiska språkkunskaper den egentligen
förutsätter och genom de säregna ordvalörerna,
men — när den är som egnast — klar, tonande,
ljusmättad på djupet och fylld av den
intensivaste energi. De ekelundska pregnanserna,
såsom "täthet", "låghet", "svalka" och så
vidare, är inte bara ord och begrepp utan
musikaliskt tonande verkligheter. De finaste
satserna i den nya boken är kanske de som
står mot slutet, men man kan välja här och
var, till exempel denna om den mörka fruktan
som kan åtfölja sanningssökarens entusiasm:
"Misstankehåg, vaksamhet, forskarsinne —:
där sådan förening gafs, skulle ej där ock
gifvas rörelse, fortskridande! Hvar var en
andlig rikedom som ej fått sonas med kvalen
af misstankesjuka? Kanske har något af den
starkaste inspiration som fanns bevingats af
en aningsfull fruktan — att omsider pressas
till det läge, där en människa fått förklara hela
sin sträfvan för lögn!"
Även om en sådan bildningsväg som
Ekelunds är exklusivt konstnärlig, så är den det
inte i mer inskränkt och bokstavlig mening,
ty för var och en människa borde det kunna
tänkas ett sätt att leva som höll henne vaken
och produktiv in i det sista och beredd för det
mått av ljus och klarhet hon tål. När Ekelund
skriver om livshållningen kan ämnet synas
begränsat, men det är i själva verket det mest
centralt, konkret mänskliga man kan tänka
sig, ja, det ena nödvändiga. Men bara hos
en natur med genialiskt rika möjligheter och
stora vanskligheter i sin egen läggning ("den
probabla grunden") kan ett sådant personligt
sanningsförsök avteckna sig allmängiltigt och
representativt. Ekelund tröttnar inte att skriva
om hur man "vinner bot ur sot", hur
egentligen bara den som har något ont och
vanskligt att övervinna får en inre medelpunkt och
en "högre" medvetenhet. Han avlägger
rapporter om hur man vänder sina handikap
i försprång och fördelar och hur man lägger
under sig passionerna. Vreden, avunden och
ledan är de dödssynder som författaren oftast
843
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
