Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
omnämner. Det farligaste som kan drabba
en vandrare, utsedd att gå de ogästvänliga
stigarna, är varje slag av mättnad — att lyckas,
bli en erkänd. Men risken existerar inte så
länge man vägrar att ta ett beröm och ett
erkännande på allvar. "Ett verkligt förhållande
till idé skall aldrig behöfva riskera någon
erkändhet", skriver författaren i en mycket
intressant anteckning om Ola Hansson. Det
låter stolt och exklusivt, men synar man satsen
i sömmarna har den i själva verket nykter
sanningsprägel. Den gäller inte bara för genier
och diktare, och inte i någon speciell grad för
konstutövare, utan i lika hög grad för "den
allra vanligaste människan".
Margit Abenius
Att förlora sin själ
FRITZ THORÉN: Att vinna hela världen.
Bonniers 1943. 13:—.
"Man är tupp, man har älskarinnor och
anseende: man måste gala." Denna gamla
tosig-het ur den finländska modernisttidskriften
Quosego dyker upp i granskarens minne vid
läsningen av Fritz Thoréns nya stora roman;
det vore en lämplig devis för en existens i den
falska prestigens och den braskande
tomhetens tecken, sådan den här skildrats. Men
även kontrastassociationen spelar in: Fritz
Thoréns berättarteknik står så fjärran som
gärna är möjligt från allt vad modernism
heter. Hans konstnärliga utrustning har inte
alltid befunnit sig i höjd med hans
människokunskap, som är imponerande. Det har
funnits starka tongångar av följetong och
kolportage i hans böcker, men i lyckokastet "Jag
är eld och luft" bemästrade han dem med
hjälp av stilhistorisk ironi. I den nya romanen
finns det litet för gott om teatraliska scener
med så kallade mördande blickar; det är ett
alltför billigt trick att låta industriledarens
lille son sjukna och dö just då koncernens öde
avgöres på kontinenten, och även en oskuld
i affärer som granskaren måste finna de
transaktioner skäligen enkla som dryftas på tu man
hand i den ryktesomspunne finanskungen Ivan
Wenners privatpalä. De svara i varje fall
ytterst illa mot den puerila kreugerromantik
författaren låter Henry Hassler, romanens
huvudperson, omfatta: "Han är en slags drömmare,
en diktare, som drömmer och diktar med
fusioner, aktier, emissioner, utdelningar,
sinnrika ekonomiska konstruktioner. Men någon
konkret verklighet finns egentligen icke till för
honom" (sid. 364).
Vill man ha ännu ett belägg på de faror
som utgöra ett allvarligt hot mot Fritz Thoréns
konstnärskap, finner man detta i teckningen
av Maggie, Hasslers sköna älskarinna. Att
författaren velat ha fram allt det falska och
förljugna hos detta praktfulla kvinnodjur med det
härliga altskrattet i färg med tizianhåret
(ordvalet är Thoréns!) och den outsägligt joltiga
jargongen, är tydligt nog och framgår av
antydningarna till ironi, men det har inte
lyckats, därför att han inte förmått hålla
figuren på tillräckligt avstånd, därför att han
samtidigt verkar bländad och tjusad av den och
inte nänts ge sin ironi fria tyglar. Och så
har han hamnat i rena oljetrycket. Man riktigt
tycker sig förnimma den ödesdigra inre
ambivalensen i Fritz Thoréns författarskap då man
sätter fingret på denna ömma punkt.
Annars är det nog ett gott och riktigt grepp
då Thorén låtit finansbegåvningen ha sina
rötter i en frireligiös miljö, där den
ekonomiska framgången och den personliga
frälsningen bara äro två olika bevis på Guds nåd.
Verklighetsmänniskan med den praktiska
dugligheten drives fram av en inre furia, en evigt
brinnande törst, som hos fadern blev till
gudshängivelse, starka begär och hetsigt
syndamedvetande; hos sonen, som bittert erfarit
hyckleriet och hårdheten i barndomshemmet
och därför berövats tron på Gud och det eviga
livet, lever själva kampen, det hårda
strävandet kvar som ett slags självändamål, som ett
aldrig stillat jagande efter vind. Liksom andra
av Fritz Thoréns romanfigurer har Henry
Hassler i ungdomen förlorat något eget och
omistligt, och allt vad livet sedan har att bjuda
honom är blott ett eländigt surrogat, en
ömklig kompensation — det är att bli man, och
det är en grundtanke hos Fritz Thorén, som
för övrigt inte heller är främmande för Olle
Hedberg. Då unge Hassler får veta, att hans
844
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
