Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
första novellen, "Att födas till vuxen", och
den sista, "Balens drottning", är mer
mång-toniga och spänner över ett större register.
Den ena skildrar en födelse, den andra ett
döende, blodiga och brutala händelser båda
— demaskerande. En komplicerad ung flicka,
starkt modersbunden och extatisk, som bakom
förtegna läppar pressat tillbaka en olycklig
och förnedrande kärlek, befrias hårdhänt från
sina kval när hon kommer till insikt om att
andra är lika olyckliga på djupet. Med ett
ryck, oskönt och elementärt, slungas hon ut
i en tillvaro med annan dager, födes till vuxen.
De tre huvudpersonerna i denna långa novell,
den unga flickan, modern och älskaren, blir
mångsidigt belysta, dels inifrån i ett ofta
lyriskt ordflöde, dels utifrån med distinkt
teckning och verkningsfulla drag av satir. Det
finns hos Eva Berg något av den strindbergska
avskyn för människornas kroppslighet, vilket
sätter henne i stånd att måla aversioner och
återge de kroppsliga svagheternas ofta
pinsamma roll i de mest högspända stunder. —
"Balens drottning" slutligen, är ett verkligt
allvarligt försök att sätta sig in i en ung
kvinnas sista kvalfulla dagar, då livet drivs ur
henne med gisselslag. Skickligt målar Eva
Berg de olika tillstånden och fångar
drömmarnas och fantasiernas glidande övergångar
i varandra under den korta frist som bestås
den sjuka mellan nattens morfinnarkos och
dagens vakenhet. Novellen har en vacker ton
och en äkta tragisk känsla som griper. Om
den ändå inte helt tillfredsställer konstnärligt,
så beror det på att stilen på sina håll är alltför
intellektuellt klar och utarbetat nyanserad för
att ge illusion av drömmar och slocknande
liv. Men trots detta är "Balens drottning" en
vacker och intressant novell i en vacker bok.
Margit Abenius
Ockupationsroman
IRJA BROWALLIUS: Mot gryningen.
Bonniers 1943. 9: 50.
Även en författarinna, som stått så fjärran
från det dagsaktuella och tidsdebatten som
Irja Browallius, har till sist inte motstått
trycket från de stora händelserna; hennes
senaste bok är en ockupationsroman. Man får
inte veta i vilket land den försiggår eller var-
ifrån ockupanterna komma, alla
nationalitetsmärken saknas. Boken har en nästan klassisk
hållning; författarinnan avser tydligen att få
fram det allmängiltiga. Det har hon också
lyckats med. Irja Browallius hör till de inte
alltför talrika svenska nutidsprosaister som
kunna konsten att laga till en romanhandling
i traditionell mening. Hon gör så även här,
men det finns inget artificiellt i hennes
berättelse. Tvärtom, hela denna historia om hur en
grupp människor dragas in i politikens nät
och långsamt men obönhörligt krossas eller
skingras av terrorn är säkerligen högst
karakteristisk; läsaren säger sig genast, att just så
har det helt enkelt gått till vid flera tillfällen,
inte i alla men i många.
Den typisering som präglar handlingen
utmärker också psykologien, som är summarisk
och inte i något fall går på djupet. Men
konstnären Horst och hans hustru och i synnerhet
de båda skolungdomarna John och Vigg samt
modellflickan Betty får man ett gott begrepp
om. Den misslyckade och nedsuttna
människosort som i ockupationstider ovillkorligen blir
angivare har författarinnan också fått kontur
på. Däremot har hon inte givit sig tid med
Michael Bager, en av det illegala arbetets
förgrundsfigurer, som aldrig blir mer än ett
namn, en mask — såvida detta inte är
avsiktligt och menat som ett karakteristikon för en
man i hans egenartade position — och hennes
människokunskap har slagit alldeles slint inför
ockupationsmaktens bödlar. Deras yttre
fysionomi och deras åthävor har hon givit all
önskvärd åskådlighet, men de gräsligheter de begå
bli psykologiskt otillräckligt förklarade och
belysta. Man har knappast hjärta att förebrå
Irja Browallius detta; det är en domän som
ligger så långt borta både från hennes ryska
förebilder i litteraturen och från den
mellansvenska allmänning där hon vanligen rör sig
i sitt författarskap. Och typiseringen av
figurerna kan här ha sitt berättigande; under
oerhörda förhållanden skalas lätt alla
särskiljande, särpräglande oväsentligheter och
tillfälligheter bort, både människor och
händelser skrivas ned till primfaktorer.
I detta sammanhang lägger man också
märke till det drag av torr och opersonlig
exakthet, den kyliga, strängt behärskade
objektivitet som Irja Browallius förmått bibehålla
846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
