Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
även denna gång. Inte ens här förråder hon
med en stavelse, ett ironiskt eller vibrerande
tonfall någon känsloreaktion, någon
indignation. Det känns inte bara som en mänsklig
brist utan också som en konstnärlig, för så vitt
inte det rena, orubbliga artisteriet skall
betraktas som berättarkonstens sista ord. Visuellt
anlagd förefaller -denna författarinna, hennes
konstnärsöga inregistrerar med ofelbar
säkerhet detaljer och exteriörer, de stadsbilder och
naturscenerier, som genom själva sin
tidlöshet så starkt kontrastera mot det våldsamt
föränderliga skeendet och därigenom ge detta
en särskilt kuslig relief. Irja Browallius har
också mycken känslighet för atmosfärer.
Terrorns kalla, smygande ångeststämningar
återger hon så att man ryser ända in i själen. Och
till sist får man väl ändå förmoda att det
innebor en personlig upprördhet i själva
ämnesvalet, i berättelsens hårda saklighet, hur fri den
till synes må vara från alla emotionella
föroreningar. Holger Ahlenius
Porten mot havet
ALBERT VIKSTEN: Porten mot havet.
Bonniers 1943. 12:—.
När Albert Viksten menar Göteborg, så
säger han Göteborg. När han menar
Masthugget och Betongskjulet, säger han det. Och
när han talar om Hammar, så kallar han
honom för Hammar utan krus. Det är ett av de
sympatiska dragen hos Viksten. Han är öppen
och rakt på sak, och han gillar inga konster
och knep ens i det litterära hantverket. Det
avhyvlade och finslipade är inte precis hans
likör, och man har en känsla av att han inte
är särskilt imponerad av Stilkritiska Sällskapet,
eller vad det heter. Ibland skulle man önska
att han ägnade sin stil litet större
uppmärksamhet, men han hör förmodligen till dem
som anse, att det är viktigare vad man skriver
än hur man skriver. Han har patos och
reform-iver, hans ideal är väl närmast det
socialdemokratiska folkhemmet, men han har en liten
fäbless för kommunismen — bara den inte
vore komprometterad. Där finns i alla fall det
unga och stridbara, som han känner sig i släkt
med. Han vill till exempel att alla kvinnor ska
få föda barn och alla mödrar kallas fru, med
eller utan legitimering. Om det är någonting
han avskyr och föraktar är det de kvinnor,
som undandra sig moderskapet. Han har
också ett gott öga till borgerlig inskränkthet
och strunthögfärd och kan inte dölja sin
förtjusning, när det går åt fanders för konsulns
bortskämda slyngel till pojke. Men i rättvisans
namn måste erkännas att han ingalunda är
blind för att det finns busar och drönare
bland arbetarklassen och duktiga karlar bland
dem som med mer eller mindre rätt kalla sig
direktör. Han är inte doktrinär, fastän hans
idéer huvudsakligen äro hämtade ur
partiprogrammet. När han nu ventilerar dem i sin nya
roman, är det inte därför att de nödvändigt
ha med ämnet att göra, utan därför att de
ligga honom om hjärtat.
Porten mot havet är alltså Göteborg, och
den är stängd. Det märker man inte så mycket
av i Vikstens bok. Man väntar sig kanske att
han ska demonstrera hur allting stagnerar i en
stor hamnstad, när båtarna upphöra att komma
och gå, lasta och lossa, hur schåarna och
sjömännen bli arbetslösa och gå på bommen
och kvittera understöd, och hur köpmännen
sitta där i fina kontor med dyr personal och
allt tommare och tommare lagerlokaler. Men
det är betecknande för Viksten att den sidan
av Göteborg knappast skymtar i hans roman.
Det är visserligen litet dött kring kajerna, men
han skyndar bara förbi, ty på Götaverken och
Eriksberg sjunga nithamrarna sin eggande
sång om framtida färder på de sju haven med
nya vackra, effektiva fartyg, som redarna slåss
om att få byggda för att vara rustade, när den
dagen kommer. Det är en melodi som tilltalar
författaren och något av det bästa i boken är
också hans skildring av arbetet på den nya
sjuttontusentonnaren, med kranskötaren högt
uppe till väders, där han har hela staden som
ett panorama framför sig, och med kamraten
som står där nere på bädden och tar sig om
näsan eller kliar sig på magen för att visa
kranskötaren, var de olika sakerna ska hämtas
och läggas av. Det är både roligt och vackert
berättat, och man får stor sympati för den
hederlige Henning där uppe, som har blivit
bedragen på det barn han längtar efter av sin
nöjeslystna, självförsörjande hustru, som hellre
går på maskerad än hon deltar i hans enkla
fyrtioårskalas. Det är en av de många trage-
847
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
