Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
antologisysselsättning som kräver en stark
inlevelse i den konstnärs verk som avhandlas.
Nordenfalks val av reproduktioner säger nästan
mer om hans inställning till föremålet än
texten. Men även texten har den stora
förtjänsten att van Gogh får tala för sig själv,
inte bara subjektivt, genom breven, utan
genom att hans biograf haft förmågan att
utvälja och utan överdrifter kommentera just
de passager i breven som kan tjäna till en
objektivt fortlöpande skildring av förloppet. Det
är inte alltid som en levnadsskildrare lyckas
undvika att bli part i målet. I Nordenfalks bok
finns inget sentimentalt förhärligande av den
faktiskt ibland överansträngde och en smula
knotande Theo, inte heller något klankande på
de "oförstående" van Rappard och Mauve
eller den i grunden förstående men jämnstarke
Gauguin, till slut inte heller något fördöljande
av att van Gogh faktiskt var en ganska
besvärlig person, besvärlig först och främst mot sig
själv. Dramat blir fördenskull inte mindre
gripande, tvärtom mera, liksom allt som sovras
från klichéer eller tanke- och känslovanor.
Van Goghs öde blir i Nordenfalks
framställning förståeligt, utan att författaren vid något
tillfälle framkommer med någonting som man
i mera direkt mening skulle kunna kalla en
förklaring. Som ett exempel skulle man vilja
framhålla det spartanska kapitlet om händelserna
i Arles, dramats sista akt. Det framgår utan
vidare hur van Goghs neuros accentuerades
av det haveri hans gamla fixa idé om det
religiöst-sociala konstnärssamfundet fick lida
genom personligheten Gauguin. Mot denna
bakgrund måste man även se hans senare, hatfulla
reaktion mot Gauguins och Bernards
tillämpningar av intryck från bretagniskt glasmåleri.
Van Gogh var en människa som till
bristningsgränsen, och i en rent bokstavlig, inte alltid just
"konstnärlig" mening, sökte förena liv och lära.
Det är egentligen inte tillåtet för en
recensent att jämte biografen också recensera den
biograferade. Jag tror det var Gauguin som
ungefär sade att "jag blir tokig i huvudet när
jag ser på van Goghs tavlor", och när jag ser
till exempel på Nordenfalks fig. 42 känns det
inte bara som om jag hade fått fel dioptrier
utan också fel cylinder. Nordenfalks utredning
av sjukdomsproblemet är intressant, men
eftersom det väl är ungefär lika vanskligt att ställa
en sådan diagnos efteråt som att psykoanalysera
döda författare, är den också mycket försiktig.
Det skall närmast ha varit en sällsynt form av
epilepsi.
Boken är ur alla synpunkter av största
intresse, inte minst därför att den inte lovar mer
än den håller. Det är att hoppas att den kan
fasthålla de impulser som väckts av tidigare
översättningslitteratur i samma ämne.
Gunnar Ekelöf
Boken om Selma Lagerlöf
ELIN WÄGNER: Selma Lagerlöf. II. Från
Jerusalem till Mårbacka. Bonniers
1943. 14:—.
Slutorden i första delen av Elin Wägners
levnadsteckning över Selma Lagerlöf lämnade
den frågan öppen, vilken hälft av hennes liv
som var den bästa, de första fyrtio åren eller
världsberömmelsens fyra decennier. Säkert är,
att detta sista underverk, lika stort och lika
äventyrsmättat som framväxten av hennes
ceuvre, liksom alla de tidigare måste betalas
med smärta och växte till en tidvis
övermänsklig börda. Samtidigt skiftar hennes
levnadshistoria karaktär, förvandlas från intensiv till
extensiv, och detta har betingat den nya delens
olikhet mot den förra.
Elin Wägner berättar nu om alla de
utmärkelser och uppdrag som efter "Jerusalem"
började regna över Selma Lagerlöf och allt
djupare, eller rättare: alltmer kringgripande
gjorde intrång på hennes existens och hennes
arbete. Det fanns ingen måtta på alla de krav
som ställdes på henne i fråga om
opinionsyttringar, föredrag, framträdanden,
uppvaktningar. Villig och självuppoffrande i långt
högre grad än man i allmänhet föreställer sig
lånade hon sig däråt; därtill kom, att
kompensationsbegäret alltjämt måste ha varit
850
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
