Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
verkliga förhållanden. Det är ett glädjande
faktum, att just svenska filosofer slutgiltigt
ha vederlagt tesen om Hegel som maktfilosof.
Först och främst kan vi här nämna Johan
Jakob Borelius, som med förebildlig klarhet
har påvisat i åter aktuella arbeten, att Hegel
var en frihetsfilosof helt igenom, och att han
verksamt bidragit till försoningen och
förståelsen folken emellan. Det är inte länge
sedan den svenska filosofiens "grand old man",
Hans Larsson, med slående argument skarpt
protesterade mot förfalskningen av Hegels
lära. Som Hans Larsson övertygande har
påvisat, så har Hegel aldrig identifierat den
empiriska verkligheten med förnuftet och
aldrig bejakat en diktaturstat eller till och med
förhärligat den. I stället har han uttryckligen
förklarat att den konstitutionella monarkien
är en värdefull statsform för folken. Hans
djupa tro på andens luttrande kraft i politik
och kultur är helt oförenlig med våra dagars
diktaturlära, såsom Hans Larsson med rätta
har betonat. Alltså visar redan ett grundligt
studium av Hegels skrifter och dessas
interpretation av Borelius och Hans Larsson
oriktigheten i Meyers påståenden.
Vidare identifierar Meyer Hegels filosofi
med den preussiska makttanken men förbiser
helt och hållet, att det här är fråga om ett
ytterst komplicerat problem, som noga måste
analyseras. Det var Mirabeau, som först talade
om ett specifikt preussiskt väsen år 1787 i sin
bok "De la monarchie prussienne". Men hur
många förvandlingar har inte denna
företeelse undergått, om vi bara tänka på tiden
från och med Fredrik den store till och med
Bismarck? Också i det fallet har det varit
svenska forskare, som med kritisk blick ha
varnat för en vulgariserande föreställning om
den preussiska makttanken. Den som är
allvarligt intresserad av denna fråga hänvisas
till Hans Forssells lysande uppsats "Tyskland,
Frankrike och Sverige" (1870), vilken väl är
den mest betydelsefulla analys av preussiskt
väsen, som överhuvudtaget finns i den moderna
historieforskningens litteratur.
Meyers påstående, att Marx’ idéer helt bygga
på Hegel och att "Kommunistiska manifestet",
som offentliggjordes 1848, bejakar
diktaturtanken, är knappast förenbar med de verkliga
förhållandena. För det första är det helt orik-
tigt att tro, att redan i denna urkund
marxismen har formulerat hela sitt program. För det
andra åberopar sig Marx i sima verk inte
bara på Hegel utan också på Kant, Fichte och
Comte. För det tredje har Marx alldeles
omtolkat Hegels filosofi, såsom han själv erkänt,
varav följer, att man inte kan göra Hegel
ansvarig för marxismen. Meyers påstående,
att Marx har banat väg för diktaturen i
"Kommunistiska manifestet", är en stor överdrift.
I "Kommunistiska manifestet" har nämligen
Marx’ bekännelse till demokratien klart kommit
till uttryck: "Det första steget till
arbetarrevolutionen är proletariatets upphöjelse till
härskande klass, demokratiens genombrott."
Dock än.nu tydligare framträder denna
inställning, som adl’ar Marx’ tankevärld, i det
utförliga utkastet till "Kommunistiska manifestet",
som Eduard Bernstein (1914) publicerade i
dess helhet under titeln "Grundsätze des
Kommunismus". Men detta dokument, som bildar
en oumbärlig kommentar till tolkningen av
"Kommunistiska manifestet" på grundval av
Marx och Engels, existerar överhuvudtaget
inte för Meyer. Alltså äro Meyers åsikter om
Marx’ obetingade anslutning till diktaturidén
helt ohållbara liksom också hans filosofiska
fantasier över det nära sambandet mellan
marxismen och bolsjevismen mycket ensidiga.
Diktaturidén har väl, som Meyer med rätta
påstår, spelat en stor roll i vulgärmarxismen
och bolsjevismen, men, som Meyer helt
förbiser, i själva Marx’ lärobyggnad endast haft
en helt undanskymd plats. Också i detta fall
ikunna vi hänvisa till en svensk källa, till
Brantings framstående bok
"Socialdemokratiens århundrade". För ett grundligt studium
av Marx må dessutom anbefallas hans egna
skrifter samt Bernsteins och Kautskys
undersökningar i denna fråga.
Vad Meyer säger om det moderna
massväldets upplösande verkan är i det stora hela
berättigat. Men också här är hans
framställning något överdriven, när han endast gör
Hegel och marxismen ansvariga för denna
utveckling. Det som är riktigt i hans
framställning har påpekats för länge sedan mycket
skarpsinnigare och utförligare av framstående
kulturpersonligheter. Vi erinra endast om
Jakob Burckhardts "Weltgeschichtliche
Betrach-tungen", Meineckes "Idee der Staatsräson",
854
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
