Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gunnar Tideström: Fyra dikttolkningar - III. Karin Boye: Bön till solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYRA DIKTTOLKNINGAR
Träden slungar sin kraft som pelare mot din
härlighet:
först där uppe
breder de ut sin ljustörstiga bladfamn, hängivna.
Människan drog du
från en jordfast sten med blinda blickar
till en vandrande vajande växt med himmelsvind
om pannan.
Din är stängel och stam. Din är min ryggrad.
Rädda den.
Inte mitt liv. Inte mitt skinn.
Över det yttre råder inga gudar.
Med släckta ögon och brutna lemmar
är den din, som levde rak,
och hos den som dör rak
finns du, när mörker slukar mörker.
Mullret stiger. Natten sväller.
Livet skimrar så djupt dyrbart.
Rädda, rädda, seende gud,
vad du skänkte.
("För trädets skull", 1935.)
Världslitteraturen, inte minst vår svenska
poesi, har många berömda solsånger. Även de
som härstammar från nyare tid har ofta en
klassisk hymnton, en sakral lyftning, som
vittnar både om arvet från antiken och om de
mänskliga grundupplevelsernas likhet i alla
tider. Karin Boyes "Bön till solen" äger de
klassiska dragen men är på samma gång
omisskännligt modern i sin fria vers, i sina
sammansatta, dissonansrika stämningar och i
sin dragning mot extasen. Personligt äkta är
allt vad Karin Boye skrivit, men denna dikt
är kanske mera förtätat personlig än de flesta.
Känslor, tankar och tendenser, som vi känner
igen från skilda delar av skaldinnans
produktion, har här liksom sammansmält till ett enda
ackord, en enda upplevelse.
Det ligger mycket av Karin Boyes innersta
strävan och livspatos redan i de tre första
raderna, i själva hennes anropande av solen,
guden. Den makt till vilken hon vänder sig är
den skoningslöse avslöjaren och därmed också
den store frigöraren av bundna krafter. Bakom
detta anropande ligger hennes starka
ärlighetskrav, hennes intensiva behov att blotta sig för
den smärtsamma klarhet, som inte lämnar
någon vrå av personligheten obelyst, och
hennes livslånga frigörelsekamp mot det som
hämmar, det som hindrar livsvärmen och de
friska flödena. Den ångest, som bryter fram
i så mycket av hennes diktning, hörs också
i det dämpade sammanpressade ropet: "Rädda
mig."
I de verser, som sedan följer, griper den
religiösa upplevelsen så om alla hennes väsens
trådar, att den jämväl innebär en kroppsligt
erotisk känsla. I en salig enhet uppgår två
sidor av hennes personlighet, mellan vilka
spänningen ibland varit stcr och plågsam:
den kvinnliga sidan och den manliga. Hon
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
