- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
22

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gunnar Tideström: Fyra dikttolkningar - III. Karin Boye: Bön till solen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GUNNAR TIDESTRÖM

lever sig in i de veka blommorna, som liksom
passivt sugs mot kraftkällan, men lika intensivt
i de mäktiga träden, som våldsamt "slungar
sin kraft". Symboliskt fint uttrycker hon den
tanken, att samma dubbelhet, som hon själv
bär inom sig, finns i allt levande. Hos både
man och kvinna, både träd och blomma, finns
den begärande viljan och den mottagande
hängivenheten, den uppåtriktade rörelsen och
den öppna stillheten. Man behöver inte tvivla på
att symbolspråkets innebörd för Karin Boye
var fullt medveten; hon hade själv erfarenhet
av psykoanalysen.

På ett självfallet sätt är i dikten växter och
människor varandras likar. Karin Boye delar
den moderna vitalismens syn på människan
som en naturprodukt. Men det är dock ett
ganska stort avstånd mellan den primitiva
livsdyrkan, som "de glada hedningarna"
omkring år 1930 gjorde sig till talesmän för, och
den tro på naturens andliga halt, som
framlyser ur "Bön till solen". Man erinras om det
allra centralaste i romantikens
världsåskådning, då hon talar om naturens
utvecklingsgång från materiell tyngd till frihet och andlig
lyftning och då hon antyder att solen — för
henne liksom för de romantiska skalderna en
symbol för det andliga — har kraften att hos
de varelser, på vilka den lyser, så småningom
framkalla förmågan att se, ej blott i kroppslig
måtto. — Skaldinnan har veterligen högt
beundrat Vilhelm Ekelund och tagit bestående
intryck av hans Goethe-inspirerade,
nyhuma-nistiska livsideal: den ensamma
personlighetens fulländning och harmoniskt fria
resning. Man kan knappast missta sig på
Goethetonen i hennes ord om människan som "en
vandrande vajande växt med himmelsvind om
pannan".

Den fria versens förmåga att nyansrikt följa
stämningarnas skiftningar framstår överallt i
dikten men särskilt tydligt om man jämför

den nyss anförda radens mjuka och böljande
svep med den spänstiga och fasta rytmen i den
följande raden: "Din är stängel och stam. Din
är min ryggrad."

Vad som skiljer Karin Boye från "de fem
unga" är främst hennes högspända moraliska
idealism. Hennes egen karaktär och hennes
intellektuella läggning har tvingat henne att
mer än de reflektera över de etiska
problemen. Hennes livsbejakelse är därför mindre
naiv än deras. Den livets makt, som hon beder
till, är inte en livsfrodig Pan utan en gud som
har obönhörliga krav och kan begära offer.
"Med släckta ögon och brutna lemmar är den
din, som levde rak." Orden för tankarna till
tortyr, martyrium. Med sitt ömhudade sinne
visste Karin Boye väl, hur andlig tortyr
kändes. Från andra dikter vet vi, hur hon — den
utstötta — lidit under "de rättfärdigas" domar.
Hon ber om kraften att hålla sig rak. Det
framgår av diktens plats i samlingen och av
den ursprungliga versionen (Presens 1934),
att det inte är de gängse moralbuden hon vill
följa; hon ber nog i stället om styrka att
vandra sin av naturen utstakade väg utan att
låta sig böjas i stoftet av de dömandes blickar.
"Och hos den som dör rak finns du, när
mörker slukar mörker." Det är en förtvivlan
i dessa ord, som inte längre är möjlig att
hålla tillbaka, men det är också längtan efter
det slutliga offrets stund. Om någonting visar,
att "Bön till solen" inte är en utspekulerad
utan en inspirerad dikt så är det just slutet.
Karin Boye inte blott tänker på döden, hon
upplever den: "Mullret stiger. Natten sväller."
Logiken brister sönder, om man så vill, och
tankegången blir kanske dunkel. Hon som
nyss icke velat bedja om räddning för sitt
liv, över vilket inga gudar råder, nu är livet
henne djupt dyrbart. Hon som nyss beskrivit
den svåra stunden så, att "mörker slukar
mörker", nu ter sig livet för henne skimrande

22

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free