Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gunnar Tideström: Fyra dikttolkningar - III. Karin Boye: Bön till solen - IV. Gunnar Ekelöf: Fossil inskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYRA DIKTTOLKNINGAR
genomlyst av ett inre ljus. "Rädda, rädda,
seende gud, vad du skänkte." Det är väl
fortfarande inte livet hon ber om, men det är mer
än den raka ryggraden. Det är inte längre en
bön om något bestämt, det är bön rätt och
slätt, extatisk hängivenhet.
IV
Gunnar Ekelöf
FOSSIL INSKRIFT
Jag var viskningarnas furste i skogen som vajade djupt under
böljornas mjölk och den törstiga vinden,
I skogen där hemlighetsörten lyfte sin svarta pollenkrans bland
rötterna som krälade ner till vattenhämterskornas
damm och ödlornas brunnar.
Jag var viskningarnas furste i vattentältet där alla blinda röster
tjänade mitt namn,
I vattenslottets blå grottor där skymningen faller i droppar från
stenspenarna,
1 skymningens avgrund där fångna pelaransikten stirrar fram
ur kolonnaderna,
Där ödsligheten vilar i min slutna hand som jag öppnar:
Stumma och blodiga smyger sig de upproriska viskningarna
fram ur skogen av ådror.
Lejonet bryter horisontens sigill och ställer ett blodstånd som
kamptecken för ögon och röster.
Det ökenröda lejonet ryter i varje hav s segel som vinden breder
ut för de flygande snäckornas pärlemorvingar.
Själv slungar jag mitt huvud mot alla fientliga strupar.
Mitt svärdsfäste glöder av blod och alla dolda pelaransikten ropar
härskri på härskri.
Vasallerna sänder en budbärarviskning med västanvinden att
härfågeln väntar i morgonrodnaden ögonbryn där
modersaltaret blöder av guld.
Själv stiger jag från moln till moln och seger stormen blåser upp i
gryningens pålverk.
I lejongulans ytspänning strävar vinden som gula hår och strålar
som driver de otrogna rösterna framför sig mot
undergångens land.
Himlen glöder i blodröd kramp och solägget faller i lågornas rov.
Själv trampar jag det under min fot bland slemmiga moln och
himlen blir blek som glas
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
