- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
44

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Från bokhyllan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN BOKHYLLAN

Hjalmar Bergman: En döds memoarer. 1918.

Hjalmar Bergmans bergslagskomedi — eller
under vilken benämning man nu vill
sammanföra hans kartläggningar av mänskligheten i
Bergslagen — skall förvisso betraktas som en
helhet och inte del för del. Endast som helhet
verkar den med obruten jättekraft som en
mäktigt brusande symfoni, där det burleska tonar
ut jämsides med det ömt lustiga och vemodiga,
det hemskt beklämmande och tryckande med
det graciöst älskliga och ljuva, det våldsamma
och frånstötande med det gripande och
innerliga. Denna underbara litterära symfoni är
verkligen mycket nära att uppfylla Paul Valérys
längtansfyllda vision av det fullkomliga
konstverket: "Vore verket begåvat med förmåga att
tänka, skulle det ana din existens, utan att
någonsin komma så långt, att det kunde
fastslå eller klart fatta den. Du vore då en Gud
för ditt verk."

Här lever ju Hjalmar Bergmans ande,
personlighet och livserfarenheter med överallt.
Tycker man sig inte skymta till och med de
yttre dragen av denne skapare, den tunga,
otympliga kroppen, det en smula aplikt
melankoliska anletet, som skulle verka alltför
hjälplöst känsligt, om inte hemlighetsfullt "viljan
till makt" lyste igenom det och gåve det en
säregen ton av stränghet. Och dock gör detta
samma verk ett intryck av att vara så avskilt,
så oberoende av sitt ursprung, att just detta
blir en av dess främsta egenheter.

Om man trots verkets obrytbara enhet tar
till betraktande en enda del av det, sker det
emedan i denna del, "En döds memoarer",
trådar tycks utlöpa och samla sig som till en
knutpunkt.

"En döds memoarer" är kanske inte
Bergmans varken formellt eller mänskligt sett bästa
bok, där finns ju så många andra att jämföra
med från "Mor i Sutre", som tyckes utgöra
en oöverträffad höjdpunkt i
bergslagskomediens tidigare skede, utmärkt av ett mer sub-

jektivt-lyriskt, expressionistiskt och inifrån
utgående skildringssätt, till "Farmor och Vår
Herre", "Herr von Hancken" och "Chefen fru
Ingeborg", storverk i det senare skedet,
utmärkta av ett mer episkt och objektivt, lugnare
avvägt och allmänfattligare konstnärskap.

Men "En döds memoarer" bildar på sätt
och vis en avslutning och en punkt, en
övergång och en begynnelse till någonting annat.
Efter den upptar Bergman sin egenartade
skuggspelsteknik renodlad endast i dramer
och skådespel. Det är som om den
bergmanska nattstämningen ljusnade efter "En
döds memoarer", människorna bli mer
mänskliga och en friare, öppnare rymd spelar
omkring dem, ljus och skugga brytas inte längre
så nattligt hemlighetsfullt mot varandra. Hur
oskyldig, rentav älsklig förefaller inte till
exempel Harald H. Markurell jämförd med
sin frände från förgångna led, prästen,
rått-dödaren Marcurell i "Klockeberga och
Ryg-linge".

Framför allt är väl ändå "En döds
memoarer" den bok, där Bergman mer eller mindre
slutgiltigt velat avhandla sina tankar om det
mänskliga jagbegreppet och om den
mänskliga viljans betydelse och dess frihet.

En skämtsam, gäcksam eller obönhörlig
fatalism är den förhärskande grundstämningen i
den bergmanska diktvärlden. Med tanke på
Hjalmar Bergmans diktartemperament, med
tanke på den bjudande makt varmed
konstnärskapet tyckes beslagta hans liv och
personlighet, så att de kan förliknas vid ett land
ockuperat av främmande trupper, förefaller
en sådan inställning till livet endast naturlig.
Naturlig ur den utsiktspunkten förefaller också,
såsom i "En döds memoarer", den säregna
kombinationen av österländskt utstuderad
ödestro och den oerhörda vikt, som tillägges
viljan, inte för att viljan i sig självt ägde någon
betydelse, själva dess "makt och trygghet"
bestå ju just uti, att den är maktlös, utan på

44

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free