Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
grund av viljans betydelse såsom ett
människans jag sammanhållande element. En
naturlig följd av den fatalistiska åskådningen, som
väl egentligen mer är en känslans än tankens
erfarenhet, blir att viljan inte vidmakthålles,
om den inte rotfäst sig som en lidelse, en
passion, i varje fall såsom någonting
innehållande ett berusande, eldfängt element. Vad
som är utslag av hälsa och konstnärlig styrka
hos Hjalmar Bergman själv blir utslag av ett
slags sjukdom, av en livsförnimmelsens och
viljans otillräcklighet hos de flesta av hans
diktade personligheter, såsom just hos Johan
och Jan Arnberg. I själva verket äro de
personer i Bergmans produktion räknade, som
innan farmor Borck dyker upp visa prov på
en fullt normal viljeverksamhet. Före henne
utgöres det remarkabla undantaget av mor
i Sutre, eljest kan bergslagsmänniskorna med
en ganska klar gränslinje uppdelas i sådana,
vilkas själsliv yttrar sig i nycker, infall och
hugskott, och sådana, hos vilka det yttrar sig
i en lidelsefull, men på ett enda mål riktad
viljeverksamhet. Johan Arnberg ger en nyckel,
inte endast till sitt eget, utan otaliga andra
bergmanska människors innersta, då han om
sig själv yttrar: "Jag, om jag inte haft denna
fixa idé, om jag inte klängt mig fast vid den
med hjärna och hjärta, med kropp och själ,
så hade jag varit förlorad. Jag hade inte haft
makt över mig själv. Jag hade drivit omkring
som ett flarn, följande varje strömdrag. Varje
främmande vilja, som kommit i min väg, hade
haft mera makt över mina handlingar än min
egen vilja. Jag hade inte haft någon vilja. Jag
hade haft mina nycker, mina begär, mina
infall."
Saknar viljan ett fixerat mål, blir
jagbegreppet någonting i hög grad flytande,
undflyende, svårtillgängligt, och i allra högsta
grad blir det sådant för jagets egen bärare,
som då ingår i en existensart, vilken av den
hemlighetsfulle portvakten i "En döds
memoarer" betecknas som levande död. Ty "alla är
icke levande, som leva; ej heller är döden en
port, som öppnas endast åt ett håll". Sådan ter
sig Jan Ambergs existensart i Hotel de
Mont-sousonges edgar-allan-poeskt kusliga
skräckvärldar, sådan är Mikael Arnfelts existensart,
sådan är framför allt Leonard Ambergs
existensart, efter det han fullgjort sin dödsgär-
ning, vilken enligt hans egna melankoliskt
färgade begrepp var hans egentliga livsmål och
personliga förutsättning.
Sådan är däremot inte Johan Ambergs
livsart. Den är sprudlande livfull, blixtrande av
fantasi och iver. I Johan Arnberg har man
en av Bergmans charmfullaste
människoskildringar, "en studie i fantasi" kunde man kalla
den, om man vill låna en av hans egna termer.
Johan Ambergs fantasi arbetar just såsom den
av Bergman betecknade judiska, den är
alltför snabbfotad, den går fram med
"ökenstormens våldsamhet" och har nått målet, "då
viljan blott är på halva vägen och handlingen
knappt startat". De mest fängslande sidorna
i "En döds memoarer" äro koncentrerade
omkring Johan Ambergs personlighet, måhända
med undantag för skildringen av livet på
biskopsgården med den lille Jan Arnberg som
centralfigur, en i sig själv bestickande och
frisk förstudie till historien om Love Arnfelt.
Den montsousongeska skuggvärlden och
studierna i amerikansk och tyskt internationell
förbrytarmiljö är underhållande, men det kan
inte hjälpas att de vid förnyad bekantskap
förlorat något av det raffinemang man vid
en ungdomligare ålder förlänade dem. Medan
man nu läser denna släkthistoria med dess
talrika förgreningar slår det en däremot, hur de
bergmanska släkthistorierna, de må nu bära
namn efter Siedlarna, Arnfeltarna eller
Arn-bergarna, påminna om världshistoriens
berättelser om olika rikens regeringar.
Regeringsformen kan skifta, från demokrati till diktatur,
från monarki och kejsardöme till republik,
men hur nedärvt oföränderliga i vänskapliga
och fientliga aspirationer till andra länder te
sig de olika regeringarna inte. Europa har
kommit så långt, att samhällen kunna
förändras och genomgå en utveckling i inre
hänseende, men det internationella umgänget är
tydligen oföränderligt. Alldeles på samma sätt
växlar hos Bergman generationer och
individer i lynne och skapnad, men innerst inne,
i sin väsentliga livsyttring mot omvärlden äro
de varandra lika som ärterna i den lille Jörgen
Siedels skräckdrömmar om hans anfäder. En
gärning, en vilja av ett slag är inlagd i ett
släkte, en gärning av ett annat slag i ett annat
släkte. Hos släkten Arnfelt i "En döds
memoarer" går gärningen ut på guld och rikedomar,
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
