Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Herre med portfölj. Ragnar Arvedson. A.-B.
Films.
Det har naturligtvis inte kunnat undvikas, att
filmatiseringen av Fritz Thoréns roman blivit
en smula skissartad och fått nöja sig med att
endast flyktigt antyda vissa avgörande moment
i handlingen. Dessutom kan man diskutera
rollbesättningen på en viktig punkt. Resultatet har
dock blivit en både fin och intresseväckande
film, som säger något väsentligt om
äktenskapets problem, och i vilken det finns något
så pass sällsynt som levande människor.
Det är herrn med portföljen, en plikttrogen
ämbetsman och mönstergill husfader, som står
i händelsernas mittpunkt. Han älskar sin hustru
ungefär på samma sätt som han älskar sitt
arbete. Kärleken har blivit en vana, och han
är i den farliga åldern. Då blir han kär i en
ung flicka. Hon säger den avgörande repliken,
då hon efter en champagnesupé förklarar för
honom, att han aldrig vågat vara lycklig. Han
fattar mod och beslutar börja ett nytt liv och
ett nytt äktenskap, och här är det filmen har
sin egentliga förtjänst: den visar vilka sociala
och mänskliga konsekvenser detta beslut
medför. Det som skulle ha varit ett "äventyr" blir
ett nytt band, endast sjaskigare och mera
pinsamt än det gamla. Makarnas återförening känns
därför inte som en happy end i vanlig
bemärkelse — den blir slutsumman av ett livs
erfarenheter.
Man håller Ragnar Arvedson räkning för det
allvar och den artistiska finess, med vilken han
gett liv åt denna äktenskapshistoria, som
påminner om den gamla molanderfilmen
"Intermezzo" men är mindre "romantisk" än denna,
står verkligheten närmare och därför angår oss
på ett djupare sätt. En mycket realistisk bild
ger också Georg Rydeberg av den distingerade
och lätt överansträngde ämbetsmannen, som
söker fly sig själv men kommer till korta vid
detta dumdristiga försök. De bägge kvinnorna
i hans liv kunde emellertid ha kontrasterat mot
varandra på ett för handlingen riktigare sätt.
Anne-Margrethe Björlin verkade inte ett spår
"farligare" än Irma Christenson, som spelade
den tåliga hustrun. Hon skulle ju dock vara
Det Stora Äventyret i en mans liv, och det
räckte den unga aktrisen knappast till för.
Nils Beyer
Slutackord (Symphonie eines Lebens). Hans
Bertram. Tobis.
Harry Baur spelar en gammal kompositör i
denna tyska film, som närmast är en symfoni,
beledsagad av bilder. Bilderna är mycket vackra,
och musiken är ännu vackrare. Den har
komponerats av Norbert Schultze, som därigenom
träder fram som filmens egentlige upphovsman.
Handlingen är det inte mycket med, och det
begär man inte heller, om också Baur lägger in
hela sin smärtfyllda auktoritet i historien om
byskolläraren, som överger hustru och barn för
att följa en ung kvinna, gör sig löjlig på
bröllopet, begår ett dråp på en rival, kommer i
tukthus och slutligen återvänder hem till sin
hustrus dödsbädd. Det är Henny Porten, som
är hustrun, och aldrig har man sett en döende
kvinna mera välondulerad. Så skapar han då
sitt livs verk, den stora symfonien, och det är
den som gör filmen hörvärd. Nils Beyer
Djävulens hand (Le main du diable).
Maurice Tourneur. Continental Films.
Redan under förra kriget var Maurice
Tourneur specialist på makabra spökhistorier. Den
som han nu regisserat går i samma stil. Det
är en fantastisk historia om en parisisk målare,
som köper ett skrin, innehållande en avhuggen
människohand. När så handen visar sig vara
levande, är man mitt uppe i den gamla
surrealistiska skräckgenren, ja, inte nog därmed,
den är utrustad med magiska krafter och
skänker sin innehavare guld och ära och kärlek,
samtidigt som denne förskriver sig åt djävulen,
en liten oroväckande vänlig herre i
plommonstop. Man får sedan följa målarens desperata
kamp att köpa sig fri från djävulskontraktet
genom både jordiska och överjordiska
manipulationer. Något litterärt värde har inte denna
invecklade och alltför konstruerade historia. Det
bästa är Pierre Fresnays intensiva spel som den
intelligente men lätt sinnesrubbade målaren —
och vidare de många små fina regimässiga
infall, med vilka Tourneur förstått att ge en
artistisk touche åt sin underliga spökhistoria.
Nils Beyer
Storm över Ryssland (Alexander Nevskij).
S. Eisenstein. Mosfilm.
Det inte minst intressanta med denna
patriotiska propagandafilm om den ryske folkhjälten^
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
