Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
och härföraren Alexander Nevskij är, att den
inspelades för väl åtminstone fem år sedan.
Men först nu har den fått den aktualiteten, att
den ansetts lämplig att visas för en svensk
publik.
Handlingen är förlagd till 1242, då
Ryssland hotades från alla håll av fientliga grannar.
Man får se, hur en tysk korstågshär brännande
och mördande tränger in i landet. De rika
köpmännen i Novgorod vill undvika kriget och
förhandla med fienden, medan det enkla,
fattiga folket ropar på att få försvara sitt land.
Det skickas bud efter Alexander Nevskij, och
med sina trupper besegrar han korsriddarna
i en väldig drabbning på Peipussjöns is. De
fientliga soldaterna hugges ner eller drunknar
mellan de bristande isflaken.
Denna bataljmålning är på sitt sätt ett
imponerande skickligt iscensatt och fotograferat
teaterslagsmål. För övrigt skrider handlingen
långsamt framåt i ett slags statuarisk
tablåstil. Den tiden är för länge sedan förbi, då
ryssarna verkade nyskapande i filmkonsten och
Eisenstein var världens bäste filmregissör. Det
ålderdomliga intryck, som filmen gör, beror
framför allt på att rörelsen inte ligger i
bilderna. Den ligger ’ bildväxlingen, alltså själva
klippningen, medan varje bild tagen för sig
närmast verkar som ett — mer eller mindre
effektfullt — stilleben. Det är den gamla
klassiska montageteorien, och den verkar onekligen
en smula gengångaraktig, när vi nu får se den
tillämpad. Nils Beyer
Bortom alla gränser (Flesh and Fantasy).
Julien Duvivier. Universal.
Duviviers beundrade "Manhattan" bländade
när man såg den första gången, men den tålde
inte att ses om. Då trängde sig det bristfälliga
litterära underlaget igenom den skickliga
formgivningen och spräckte filmen. "Bortom alla
gränser" är ett annat och åtminstone vid första
påseendet betydligt mera lyckat försök i den
novellistiska genren. Här är det endast tre
episoder som monterats inom en lätt
slapstick-betonad ram, där den trevlige Robert Benchley
får tillfälle att spela nervös på sitt urskuldande,
spasmodiska sätt. Den första, från de övriga helt
fristående episoden är den mest franska; med
sin stämning av saga och karneval över en mörk
och litet hemsk botten, sin inte vidare
djupsinniga men i denna briljanta utformning
verkningsfulla symbolik och i vissa av sina detaljer,
såsom den förhäxade butiken för
skråpukansikten, påminner den inte så litet om "Mordet på
jultomten". Den andra episoden kan man med
någon svårighet identifiera som en omstuvning
av "Lörd Arthur Saviles brott"; Oscar Wilde
står också mycket riktigt upptagen bland
filmens författare. Det är Edward G. Robinson
— givetvis inte föreställande lörd utan
amerikansk advokat i London — som av en
bevisligen fjärrsynt chiromantiker blivit spådd att han
kommer att begå ett mord och finner att han
endast kan bli fri från sin ångest genom att lika
gärna först som sist begå mordet. Man blir fullt
övertygad om det obehagliga i predikamentet,
men kusligheten bryts mot en kvick humor som
har något av den svala wildeska grymheten.
Mr Robinson begår sitt mord — offret blir inte
precis det som spåmannen tänkt sig — och
bland dem som bevittnar hans fasttagande är
Charles Boyer, för dagen förklädd till
världsberömd cirkusartist med lindans till specialitet.
Han är hjälten i den tredje episoden, som
enbart med denna lilla detalj är fasthakad vid
den föregående och som rör sig på välkändare
och banalare filmmarker. Det övernaturliga
bedriver även här sitt spel, nu i form av
sanndrömmar. Lindansören drömmer före numret
att han faller och att en vacker kvinna i
publiken skriker; han vaknar, blir nervös men
faller inte. Däremot återser han kvinnan i
verkligheten och blir kär i henne. Han har en
obehaglig dröm till om denna kvinna, den slår
heller inte in, men just som han och publiken
dragit en lättnadens suck slår den i alla fall in.
Ja, så kan man leka, och så värst högtidligt bör
man inte ta sådant enklare jonglerande med
tidsbegreppet, men Duvivier trollar med
oefterhärmlig elegans. Det var längesedan man såg
Boyer så till sin fördel, och hans moatjé
Barbara Stanwyck tar sig sådan ut att även andra
än lindansare borde kunna tappa balansen vid
anblicken. Georg Svensson
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
