Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Krilon själv
Eyvind Johnson: Krilon själv. Bonniers 1943.
15:—.
Med "Krilon själv" har Eyvind Johnson
fullbordat det bredast upplagda verket i sin
litterära produktion, en romantrilogi som lika litet
som något föregående verk av denne
dubbelbottnade författare har ett enkelriktat syfte.
Krilon-böckerna kan liksom de flesta litterära
verk av betydenhet ses ur skilda aspekter och
tillåta flera tydningar. Där finns mänsklig
komedi, där finns spex och grotesk, där finns
frodig fabulering och många gestalter av
ron-deur, där finns också något av sagans enkla
mönster av kontraster, man möter där
nattsvarta bovar och himmelska upplevelser,
underjordiska intriger, spionage och kontrastötar. De
olika elementen i detta i fråga om stilarter och
genrer brokigt rika verk låter ganska lätt
särskilja sig; men den anda som detta verk sist
och slutligen värmande och läkande utstrålar
är entydig: den är humanitetens.
Betraktar man detta verk som den politiska
allegori det onekligen bland annat är, faller det
ju i ögonen hur strikt parallellerna till
världshändelserna under dessa krigsår genomförts av
författaren. I denna sista del, där
händelseförloppet framföres till 1943, kan det vara nog
att peka på en karakteristisk episod. Vid Nya
Villabolagets attentat mot den krilonska
verksamheten dyker plötsligt en ny personage fram
på scenen, amerikanen Frank Lind, ett starkt
krafttillskott till den krilonska gruppens strid
på kniven mot det staphska anhanget och deras
lömska anslag och skrupelfria manipulationer.
Gemensamt upprätta de rättsinniga en Maelar
charta, vari vissa demokratiska riktlinjer och
grundläggande mänskliga rättigheter
proklameras. Exemplet är valt på måfå, men vilka
världshändelser romanepisoden är kalkerad på
behövs det ju ingen undervisning och ingen
pekpinne för att förstå och inse. På samma sätt
förhåller det sig med många andra detaljer
i händelsemönstret i denna allegoriska roman:
de har sina exakta motsvarigheter i förloppet
på det storpolitiska fältet. Lika närgånget
tids-färgad är satiren över vissa politiska
förhållanden inom vårt eget land. Den i denna sista
romandel uppdykande både kostliga och ynk-
liga figuren riksdagsmannen Blarén är en
skapelse av en karikatyrist, som med säker
intuition vetat att i denna figur renodla vissa för
svensk neutralitetspolitik mindre smickrande
sidor. Det vore naivt att påstå att bemälde
Blarén är en nyckelromanfigur, men man kan
däremot säga att han har många likheter med
politikus X., minister Y. eller professor Z.: med
samma enkla kortkonster som Blarén har mer
än en svensk politisk illusionist uppträtt inför
folket i den och den situationen, likadana har
deras argument för smidig mörkläggning, för
efterlåtenhet, omöjlig tystlåtenhet etc. varit under
dessa år. Man kan dra på smilbandet åt denne
andens halvherre: intrycket av ömklighet blir
bestående. I krigarens lovliga avsikt att såra
och döda har Eyvind Johnson varit ute då han
med några drastiska kritstreck tecknat profilen
av en mycket enkel politisk karriärist. Man
kommer att minnas jubelfiguren Blarén — långt
efter det politikus X. eller minister Y. är
överlämnade till historiens vaxkabinett.
Men "Krilon själv" är liksom de övriga
delarna i romantrilogien inte bara ett
politiskt-allegoriskt och tidssatiriskt verk. Det är också
människoskildring, och kanske aldrig tidigare
i detta omfångsrika verk har psykologen Eyvind
Johnson framträtt så till sin fördel som i
berättelsen om Johannes Krilons nycklar, där episod
fogas till episod i en människas liv för att
tillsammans ge oss en intim och märkligt
fasetterad bild av en själ. Med känselspröt som har
något av Prousts nervförfining söker sig
författaren in till en psykes innersta, ger dess
stadier på livets väg, visar hur ett
människoämne formas till sann människa, vuxen och
prövad människa, som förlåtande och milt kan
minnas sina nederlag och med ödmjukhet
stanna vid sina segrar. Det är en jakt efter det
förflutna Eyvind Johnson här framgångsrikt
bedrivit, och hans retrospektiva analys har lett
till betydelsefulla konstnärliga resultat. Vill man
ha Eyvind Johnsons prosa där den är som
mjukast och mest nyanserad skall man läsa
detta romanavsnitt. Anmälaren kan inte neka
sig att som exempel på författarens förmåga
av komprimerad ordkonst citera inledningen,
där Krilon sitter framför sitt nyckelskrin, dessa
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
