Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
paralleller, propaganda eller masspsykos. Den
hör till underströmmen och inte till ytan, dess
människor är "riktiga", mycket egenartat sedda
och skildrade människor. Men samtidigt tar
Arnér upp till en debatt i kött och blod de
frågor som blev brännande aktuella denna tid.
Är inte all hjälp till "hopplösa" fall
meningslös? Vad har idealismens självuppoffring ytterst
att falla tillbaka på ? Gör man mera nytta eller
skada genom att hävda rättsprincipen? Är det
bara svaghet eller högfärd att hysa medlidande
med alla människor, även de "onda"?
Huvudpersonen i Arnérs roman, korvgubben
Sju, är en filosofisk grubblare med asketiska
böjelser, en före detta mäklare som straffats
för godtrogenhet, rätlinjig intill bisarrhet och
skarpsynt intill mystifikation, en man som har
råd att låta sig ses över axeln och som har fått
en alltmera utpräglad smak för det väsentliga
i livet. De viktigaste personerna i övrigt (som alla
är belysta ur Sjus moraliska synvinkel) är
ingenjören Algot, den brutala och energiska
maktmänniskan som sätter sig över alla rättsbegrepp
samtidigt som han fördomsfritt laborerar med
dem, vidare den vackra flickan, Bepp, som
finner det viktigare att bli omtyckt än att tycka om
och som på sitt mera naiva och egoistiskt
god-hjärtade sätt även hon anser sig stå över lagen,
"då hon ju är så vacker", samt gårdskarlen
Jarra-mas, vars yttre men inte inre situation är
Finlands, ett olyckligt och förslöat "vrak" men
också en kafkamänniska hos vilken
självkritikens princip drivits in absurdum så att hon
anser sig sakna existensberättigande. Även Sju,
som försöker ta sig an Jarramas, erkänner för
sig själv att han är ett hopplöst fall och
egentligen ingenting att göra åt. Men när Algot på
skämtsamt fyllhumör säger åt honom att han
gjorde bäst i att hoppa i sjön tar Sju upp
striden. Full och stagad som han är märker
inte Algot att han tappar sin plånbok. Sju
tillvaratar den och beslutar sig för att inte lämna
igen den förrän Algot bett Jarramas om ursäkt.
Detta beslut leder naturligtvis till att Algot
låter förstå att Jarramas ska bli avskedad från
sin plats (hans sista försörjningsmöjlighet i
livet) om inte Sju lämnar igen plånboken, och
när Sju, delvis genom "den gudomliga nåden"
eller slumpen, får tillfälle att framhärda i sitt
krav låter han hotelsen gå i verket, varefter
Jarramas begår självmord. Själv råkar Sju
SIVAR ARNÉR
illa ut; Algot behandlar honom som en tjuv
och en lurk och slutligen blir han livsfarligt
misshandlad och hamnar på sjukhus. Han går
också genom sin principfasthet miste om Bepp,
den lögnaktiga, som han ändå åtrår och "nästan"
älskar. När han till sist frivilligt går upp med
plånboken till Algot, då han genom Jarramas’
självmord inte längre har någon anledning att
behålla den, kastar denne i raseri ut den genom
fönstret. Där ligger plånboken återigen i snön
och vill fresta läsaren till reflexionen "mycket
väsen för ingenting".
Vad har då Sju vunnit och vad har han
förlorat? Hur är det, tvingar inte den rättsinnige
som saknar alla maktmedel sina antagonister
att bli ännu skurkaktigare? Tvingar han inte
därmed ut den han vill hjälpa i ännu djupare
olycka? Förstör han inte sin egen kropp när
han vägrar att böja sig för våld? Förstör Sju
inte sin egen och kanske också Bepps lycka, när
han tvingar henne, som "nästan" älskar honom,
att på vilket sätt som helst (genom tillgrepp ur
kassan eller förlovning med chefen) återställa
de pengar hon förskingrat ur den omstridda
plånboken? På kreditsidan har han egentligen
bara sin omätbara mystiska upplevelse, som
ytterligare djupnat under sjukhusvistelsen i
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
