Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
dödens närhet och som gett honom en
uppbyggande känsla av att äga ett frö till visdom, samt
den hemliga triumfen att han har fått Algot att
fatta att han är slagen, så slagen att han aldrig
mer vill återse symbolen för sitt nederlag utan
kastar ut den genom fönstret. Vad han har
förlorat kan diskuteras av alla, vad han har vunnit
är omätbart och kan endast förstås av
likasinnade.
Arnérs roman är skriven på ett sådant sätt
och behandlar ett sådant problem, att den för
i tankarna Blakes uttalande om att det är
omöjligt att tala om sanningen på ett sådant sätt att
man på en gång blir förstådd men inte trodd.
Tyvärr kan ett referat dock omöjligt ge någon
föreställning om den lilla bokens rikedom på
synpunkter och uppslag, inte heller om dess
originella psykologi och stil. I och med
"Plånbok borttappad" framträder ett egenartat
för-fattartemperament i sin fulla styrka, ett
temperament som har beröringspunkter med sådana
diktare som Vitalis, Hjalmar Söderberg, Pär
Lagerkvist, Eyvind Johnson och Aurell. Arnérs
sammansmältning av realism,
människokännedom och idéfantastik sker dock vid en
temperatur som är lägre än någon annans. Hans stil
är enkel, knapp och klar, underfundigt kvick
genom sin långsynta besinningsfullhet, på en
gång asketisk och bisarr i sitt sinne för
väsentlighet och gåtfullhet, ännu huttrande av
övervunnen ångest för det moderna universum,
skärpt av intellektuell omutlighet och värmd
av samvetsöm godhet. Det är att förmoda att
"Plånbok borttappad" betecknar expositionen
av de teman, vars genomföring kommer att
göra Arnér till ett klassiskt namn i vår
litteratur. Erik Lindegren
Ett flickporträtt
Vive ka Starfelt: Porträtt av shin glad flicka.
Wahlström & Widstrand 1943.
8:50.
Det är ingen oskicklig hand som fört
ritstiftet vid teckningen av den flicka med shinglat
hår som möter oss i Viveka Starfelts roman.
Den som var ung student någon gång under
1920-talet kan nog intyga att han träffat mer
än en variant av den Monika Steneberg, varom
Viveka Starfelt här berättar — kanske ingen så
kvickögd och samtidigt graciös och sensibel
uppenbarelse men i alla fall något ditåt
Monika Steneberg är säkert ganska
representativ för den bildade svenska flicka som
lämnade fadershuset med studentmössa på
huvudet någon gång vid den tid, då man aldrig
anade eller tänkte sig att världen skulle
uppleva ett nytt världskrigs syndaflod. Och ändå
är hon naturligtvis helt individuell och har sina
egna, personliga problem att brottas med.
Hon växer upp i ett kultiverat hem i en
sydsvensk stad — den har Stadsteater och bör väl
alltså i verkligheten motsvaras av Hälsingborg.
Hennes far, docenten Steneberg, är helt
uppfylld av sitt antiksvärmeri: en vackert tecknad
bild får man av denne stillsamme och
karaktärsfaste humanist. Monikas flicksvärmerier,
lill-gamla fasoner, otåliga längtan efter att bli
vuxen och få komma ut i det lockande och
äventyrsrika livet — allt detta är skildrat med
riktig intuition och fint sinne för psykologiska
avskuggningar. Överhuvudtaget står i litterärt
avseende bokens första parti, som handlar om
Monika som skolflicka, högt som
människoskildring och miljömålning. Atmosfären över
staden är skickligt fångad, den innerst inne
skygga men efter kontakt med omvärlden
hungriga backfischens drömmerier återges med
känslighet och nobless. Tonårens värld blir för
Viveka Starfelt ett levande förflutet som hon
frammanar med en ömhet som är utan inslag
av sentimentalitet.
Det intresse man kan uppbåda för
skildringen av Monikas möte med studentmiljön i
Lund är nog inte lika stort. Man önskade att
författarinnan mer fördjupat sin berättelse om
de problem som möter hennes unga studentska.
Hon läser sin "Traumdeutung", sin Thomas
Mann och sin Shakespeare; hon får också sina
första allvarliga törnar av livet, träffas av bittra
erotiska besvikelser, upplever också en varmare
och lyckligare kärlek — allt detta är trovärdigt
skildrat men ändå alltför fladdrande och hastigt
framställt för att göra djupare intryck. Sin
kultiverade stil bevarar Viveka Starfelt genom
hela denna bok. Det är en böjlig och
genomskinlig, understundom lyriskt vibrerande stil
som många av våra kvinnliga romanförfattare
kunde avundas henne. Johannes Edfelt
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
