Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Italiensk prosakonst
Alberto Mora via: En lättings drömmar.
Översättning av Karin de Laval. Bonniers
1943. 7:50.
Att Alberto Moravia är en av de högst
begåvade bland Italiens yngre författare blir man
ytterligare övertygad om genom den nu
översatta boken, "En lättings drömmar". Skriven
för några år sen då författaren inte var mycket
över de trettio rymmer denna bok en
överraskande färdig livssyn och framställningskonst.
Man möter den latinska traditionen med dess
klarhet, substantialitet och fasta psykologiska
grepp, men tillsatt med en lika självklar som
förbryllande modernitet, med ett ständigt
dubbelperspektiv av realitet och illusion, romantik
och ironi. Det är det eviga havet och
människans fåvitska drömmar vid stranden, det är
naturens fruktbarhet och kulturens ständiga
död, världsrikenas, skönhetsskapelsernas,
gudadrömmarnas begravning och återuppståndelse i
eggande fragment. Det är kanske mindre vad
som enligt de italienska modernisternas
program brukar gälla för magisk realism än vad
man kunde kalla magisk klassicism.
"En lättings drömmar" är sammansatt av
korta prosastycken, som i några fall växer ut
till mera avrundade noveller. Det är hållfasta
ting, slutna i ett smidesverk av ord,
välberäknade och behärskade som överlägsna
akrobatiska konststycken. Utan all strävan till
journalistisk verklighetsskildring liknar dessa korta
berättelser stiliserade reliefer, intensivt påtagliga
och ändå med gäckande avstånd, kyligt
avklädande, mångtydigt ironiska och samtidigt
färgade av romantisk känsla. Författaren rör sig
med samma lediga naturlighet i den antika tiden
och i nuet, han ser med förkärlek människorna
som typer, sig ständigt lika, och tilldragelserna
som uttryck för de mänskliga livsvillkoren,
därför också de väsentligen lika om än i nya
kombinationer.
Först kommer en grupp antika motiv:
sinnrika variationer över gamla, mer eller mindre
välbekanta händelser och gestalter, nästan alla
med sin tidsenliga undermening. Där är
Empedokles (som Hölderlin skrev sitt enda,
ofullbordade drama om), filosofen som ville göra
sig till gud och skänka folket en ny, förnuftig
religion: han offrade sig åt det eldsprutande
Etna men uppnådde blott att bli en ironisk
legend. Där är den äregirige, förlöjligade
Hero-stratos som verkligen vann ett slags ryktbarhet
genom att bränna, inte ett riksdagshus, men ett
Artemistempel. Där är Lucanos som förrådde
sin egen mor för att rädda livet men blev grymt
bedragen och Crassus som flydde för sitt liv till
en enslig grotta i Spanien, där han upplevde sig
själv som ett starkt, fritt naturväsen.
En annan avdelning rymmer idel
framställningar av mänskliga typer. Det är lättingen som
drömmer om äventyr och djärva handlingar men
inte ens kommer sig för att tala ut med kvinnan
som väntar på honom, tillfredsställd som han
är med att äga henne i fantasien. Det är den
inbillat sjuke som vårdar sina symtom med en
blandning av förskräckelse och förhoppningar,
den nyfikne vars last är att stirra genom
nyckelhål, den hemlighetsfulle som döljer sin enkla
tillvaro under mystisk förtegenhet och många
andra. Skarptecknade, summariska
människostudier, en smula i Daumiers maner, rör de
sig mot moderna bakgrunder med drömmande
behag, liksom fångade i återskenet från någon
sjuttonhundratalsförfattares sedespegel.
Andra stycken kan erinra om Voltaire eller
Anatole France, men med en surrealistisk
fantastik i tjänst åt satiren. Det kan gälla cyklopen
Polyfemos, djuruppfödaren, som kommer till
korta med odlandet av den välsmakande arten
människa i sina burar, eller den amerikanska
hinsidesdrömmen om helvetet som en
ofullgången fabrik och himlen som ett outtömligt
varuhus. Det kan gälla societetsbjudningen där
alla plötsligt uppträder med ett djurhuvud som
symboliserar deras verkliga natur, eller
modenycken att bära en livslevande krokodil på
ryggen, eller framtidslandet där ingen längre dör
ulan de gamla återförs till småbarnsstadiet i ett
oavbrutet kretslopp: en grotesk mardrömsfantasi
om den fängelsetillvaro människan har en sådan
benägenhet att bereda sig själv.
Det är en bok som gnistrar och lockar med
otaliga fasetter. Endast ett fåtal saker är direkt
svaga. Som ren prosakonst, med sina sköna,
meningsfulla livsfantasier destillerade genom ett
kristalliskt intellekt, är boken den i sin art
kanske utsöktaste och mest stimulerande som
utkommit på svenska under 1943. Därmed är
också sagt att översättningen är en konstnärlig
prestation. Artur Lundkvist
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
