Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hyrt parisiskt palats på inkomster som
betydligt reducerats av krisen; han gör
kombinerade nöjes- och affärsresor och deltar i en
tysk-judisk mångmillionärs kryssningar med
lustjakt. Det är samma personer som i
romanseriens föregående delar och Sinclair förmår
inte riktigt förnya varken sitt eget eller
läsarens intresse för dem. En viss hälsosam
förargelse förorsakar måhända mrs Budd med
sina oförbätterliga överklassreaktioner inför
världshändelserna. Ett bisarrt inslag är de
många spiritistiska seanserna, åt vilka även
den gamle spindeln Zaharoff börjar ägna sig.
Tyngdpunkten i boken ligger emellertid i
skildringen av nazismens framväxt och seger
i Tyskland. Lanny Budds judiska vänner
stannar godtroget kvar i landet för länge och det
kostar honom de största ansträngningar och
risker att rädda dem. Han utnyttjar skickligt
sin ställning och sina bekantskaper under
föregivet intresse för den nazistiska läran; han
talar konst med Hitler, är på bjudning hos
Goebbels och på jaktutflykt med Göring.
Porträtten av nazistledarna är kraftigt påbredda
men förefaller sannolika nog; av de tre
framställs Göring som den slugaste och brutalaste,
ohämmat handlingsbetonad där de båda andra
visar en viss böjelse för att prata. Vad
skyddshäkte och koncentrationsläger vill säga får
man en rad kväljande närbilder av, och
judeförföljelsernas fantastiska ruskigheter
framläggs åter för en värld som så gärna vill
blunda inför allt obehagligt. Styrkan i
Sinclairs skildring av nazismen består dock inte
främst i målningen av skräckscener, utan i
hans klara blick för de inhemska och
internationella omständigheter som ledde till
nazismen och lät den utvecklas till en sådan
mardröm, i vilken rasande vanvett och modern
vetenskaplighet ingått förening.
Som roman, som litterärt verk når denna
volym dock inte upp till samma nivå som de
båda tidigare. Tidsreportaget bryter brutalt
av mot den inramande societetsromanen med
dess allt tydligare karaktär av förevändning,
av lockbete för publiken. Som så ofta förr
i Sinclairs produktion får berättaren stå
tillbaka för sanningssägaren och propagandisten.
Artur Lundkvist
Om ungdomsbrottslighet
Richard Llewellyn: Blott den som längtan
känt. Översättning av Thure Nyman.
Bonniers 1943. 12:50.
Llewellyns nya bok om londoncockneyn Ernie
Verdun Mott och hans värld företer trots den
elegiskt klingande titeln inte stora likheter med
den tillbakablickande regionala romantiken i
"Jag minns min gröna dal", och det är tydligt
att författaren är i besittning av en ovanligt
smidig talang med ansatser såväl till originalitet
som banalitet. Till det originella i "Blott den
som längtan känt" får man räkna det
fantasifulla språket. Läsaren får uppleva världen
genom londonkisen Ernies ögon och med hans
målande ordvändningar, och särskilt i de första
tio kapitlen flimrar språket med en komiskt
olustkolorerad och vulgärbarock impressionism,
som på ett ganska raffinerat sätt återger
ynglingasjälens komplicerade atmosfär av
dagdrömmen och pubertetsmattighet, av den
hungriga självhävdelsens bräckiga gester och
nattsvart ebbande hjälplöshet. Ungdomens oerhört
känsliga upplevelse av omvärlden, de
sammansatta stämningsdagrarna även hos en ytligt sett
så ointressant och "slö" typ som Ernie fångas
på ett många gånger utomordentligt sätt, med
ett slags primitiv, symbolistisk poesi. På sin
promenad lägger Ernie dunkelt märke till hur
spårvägsspåren glider runt hörnet "som
slaktar-krokar som är särskilt slipade för
eftermiddagen", spårvagnarna far förbi "som häftiga
rodnader", högtalarmusiken på ett nöjesfält
griper tag i honom med ena handen och skjuter
undan honom med den andra, likt en flicka
"som blir alldeles mjuk och trycker sig intill
en, tills man blir alldeles vild", och melodien
skär igenom honom "som en varm lövsåg av
sött rött gelé". På detta sätt får författaren
utmärkt fram den unga åtråns och
njutningslystnadens över- och undertoner, den atmosfär
av-överkänslig hållnings- och hemlöshet som
utstrålar från Ernies krafdösa uppenbarelse. Så
är till exempel hans tilltrasslade stämning av
äkta tillgivenhet och listiga baktankar när han
lurar av modern två half-crowns lika perfekt
återgiven som hans reaktioner och inre "snack"
när han försöker komma i kontakt med
"praktbruden" Ada på nöjesfältet.
Ernie Mott är egentligen en hygglig ehuru
5 BLM 1944 i
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
