Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
något arbetsskygg ung man, vars olycka är att
han totalt saknar alla intressen, och vars enda
krav på världen är att den ska ge honom en så
pass riklig utkomst att han kan uppträda lite
flott och elegant. Från sin far, som stupade vid
Verdun, har han ärvt en viss konstnärlig
känslighet, och han har växt upp ensam tillsammans
med modern, en fränt godhjärtad butiksråtta
och tjuvgodsförsäljerska, som hela tiden fruktat
att han ska bli en "bohem" som fadern. Genom
sin arbetsolust får han sparken från sitt jobb
på en litograffirma och tvingas så småningom
ge upp sina enkelt kompenserande
konstnärsdrömmar. Genom sin hängivna förälskelse i Ada
kommer han i kontakt med förbrytarvärlden,
och eftersom han där får den uppskattning, som
alltid förut förmenats honom, är hans öde
avgjort. Han är med om några djärva inbrott,
och hans perfekta sätt att sköta sin del av jobbet,
krossandet av butiksfönstren, förlänar honom
hedersnamnet Smasher. Men genom sin
bundenhet vid modern har han hela tiden ett ben kvar
i småborgerligheten; ännu när han har
arresterats men satts på fri fot mot borgen och modern
ligger döende i kräfta i ett fängelse, inser han
inte situationens allvar utan går och
dagdrömmer om den lyckliga framtid, där han dels ska
få ägna sig åt den affär, som han får ärva,
och dels åt den inkomstbringande och
stimulerande verksamheten som uppskattad kugge i
Jim Mordinays mäktiga förbrytarband.
Kartläggandet av Ernie Mötts karaktär och de
krafter som formar hans öde är gjord med både
skicklighet och omsorg, och boken är ett inte
föraktligt bidrag till ungdomsbrottslighetens
psykologi. Men samtidigt är den alltför
utdragen, och mot slutet är det endast sporadiskt
som Ernies öden förmår fängsla läsaren. I det
brokiga persongalleriet lägger man märke till en
del figurer som vittnar om författarens fåfänga
försök att tävla med Dickens’ frodiga fantasi,
medan handlingen här och där lämnar rum för
en del filmbanalitet av känt märke. Men trots
dessa invändningar tror man gärna att boken
är skriven av en verklig författarbegåvning, en
"low-brow" med konstnärliga ambitioner, och
avvaktar inte utan intresse hans vidare
utveckling.
Till sist bör påpekas att Thure Nyman löst
den mycket svåra översättningsuppgiften på ett
förtjänstfullt sätt. Erik Lindegren
Frihetshymn
Jo Mihaly: Av samma blod. Översättning av
Olof Lagercrantz. Wahlström &
Widstrand 1943. 8: 50.
Det väcker förvåning, då man underrättas
om att Jo Mihaly, författarinnan till romanen
"Av samma blod", är schweiziska. Hon
tillför i varje fall den moderna schweiziska
litteraturen, som till största delen utgöres av
hembygdsdiktning i Gottfried Kellers och Jeremias
Gotthelfs efterföljelse, en droppe exotiskt blod,
ett färgrikt inslag. Hennes roman med motiv
från de ungerska zigenarnas liv har en häftig
puls, ett flammande patos. Det är en
frihetshymn som här uppstämmes. Tonen är så
lidelsefull och mäktig att man ovillkorligen
ryckes med.
Stepan Varescu, huvudpersonen i denna
berättelse, är en det förtryckta och förslavade
folkets egen son, en upprorsman och agitator
som manar till kamp och samling mot de
här-skandes tyranni och brutala militärvälde. Han
blir följdriktigt eftersatt av myndigheterna,
men finner obrottsligt trogna bundsförvanter
bland pusztans zigenare. Jag vet mig inte
ha läst en mer levande och initierad
skildring av zigenarliv efter Borrows klassiska
"Lavengro". Zigenarklanen under sin hövding
Janos Michalski skildras inifrån av en som
måste ha kommit dessa frihetsälskande
vagabonder sällsynt nära inpå livet. Deras
sammanhållning gentemot en mer eller mindre
fientlig yttervärld är fullkomlig. Många av
dessa zigenarporträtt är märkligt levande. Med
vilken värme tecknas inte till exempel den
moderliga zigenarkvinnan Wrbitza och hennes
äkta och sanna förhållande till livet: "Ofta
önskar jag", säger denna zigenarhustru på ett
ställe, "att mina bröst och mina höfter växte
ut och blev breda som en fjädersäck. Och om
nätterna ville jag betäcka alla mina barn som
en höna sina kycklingar. När jag då kände
dem mot min hud, två vid brösten, en vid
midjan och den ofödde djupt inne i min måge,
då skulle jag inte taga illa upp om gud
verkligen förvandlade mig till en höna.–-
Jag älskar allt som lever och jag tycker så
mycket om barn." Det är rörande och äkta
i sin naivitet. Med samma sanning berättas
om de hårda öden som denna zigenarklan går
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
