Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
förts utanför den konfessionella trons
gränser, också den ett verk i kristendomens anda.
Författarens syn på möjligheten att få denna
förnyelse till stånd är emellertid djupt
pessimistisk, han tror att våldet måste löpa linan
ut innan människan återfår sin förmåga att
dyrka också våldshärskarens motsats martyren.
Men behöver det verkligen gå så långt? Dessa
år har dock sett så många martyrer, att deras
insats inte länge kan förbli utan verkningar.
Med skälvande men behärskad medkänsla
talar han om de små staterna och de
nationella minoriteternas fruktansvärda öde.
Angreppen riktas naturligtvis mot ett håll, som
ur andra än finska synpunkter just nu kan te
sig mindre aktuellt. Men det kan vara nyttigt
med en erinran om att våldet och tyranniet
— därmed också kampen för friheten — inte
upphör med nazismens fall.
En särskild grupp av uppsatserna
behandlar frågan om Finlands nordiska orientering
och det finlandssvenska problemet. Särskilt
lägger man märke till den glänsande analysen
av äktfinsk mentalitet: ingen kan betvivla
ovälden och rättrådigheten hos en man som
förmår ge en så saklig och objektiv
framställning av en rörelse som han har ägnat ett helt
liv åt att bekämpa.
Men Arvid Mörne har också den gamla
nordiska vandringslusten i blodet; här ger han
några fascinerande glimtar från ett besök i
Brasilien — snabba, eggande visioner av en
främmande jungfruligt ny och frisk
kulturkrets.
Även om man på en eller annan punkt kan
resa invändningar mot det som sägs i Arvid
Mörnes senaste bok får tacksamheten och
instämmandet likväl det sista ordet. Han är och
förblir den han alltid har varit: en rättens
och samvetets levande stämma, en av de få
som vågar tala även om dagordern lyder på
räddhågad tystnad. Helge åkerhielm
Romdahls minnen
Axel L. Romdahl: Som jag minns det. Andra
delen. Medéns 1943. 8: 50.
Andra delen av professor Romdahls
minnesanteckningar omfattar åren 1898—1905,
författarens studietid fram till den akademiska
lagern. Han börjar med att ge en bild av den
uppsaliensiska miljön, där matlaget utgjorde
en konstitutionell del av studentens tillvaro.
Matlaget var på samma gång en liten republik
och en exklusiv klubb, dit tillträde vanns
endast efter noggrann prövning av
vederbörande, en trång krets där den gemensamma
trevnaden var det främsta målet. Att man hade
roligt åtminstone i det matlag där studenten
Romdahl var medlem, framgår bland annat av
att det nästan måste sättas som villkor för
nytillträdande medlemmar, att de inte skulle
besitta alltför utpräglade sällskapstalanger.
Även inom nationslivet spelade nöjet en
väsentlig roll. Spex och gasker avlöste
varandra och "nationaldrycken" flödade i en
outsinlig ström. Någon fin-de-siècle-stämning
letar man förgäves efter i professor Romdahls
skildring av sekelskiftets Uppsala. Författaren
hejdar sig också ett ögonblick till en retorisk
fråga: vad blev det av denna generation av
studenter, för vilka punschen var lixselixiret
och nöjet en självklar ingrediens i studentens
liv? Men han kan lugna den bekymrade
läsaren: "de gick ut för att med heder tjäna
kyrkan, rättsväsendet, läkekonsten, skolan och
vetenskapen". Det blev alltså tid över även för
studier, och hur dessa bedrevos i de discipliner
som professor Romdahl ägnade sig åt, lär man
känna i ett kapitel, där de akademiska
lärostolarnas dåvarande innehavare porträtteras
med både tillgivenhet och humor. Där möter
man bland andra Adolf Noreen, Henrik Schück
och Harald Hjärne, och särskilt bilden av den
sistnämnde ger en ett intryck av att ha fått
se en andens storman på nära håll.
Efter att ha insupit det estetiska vetande
som stod att få i dåtidens Uppsala och
fullgjort en icke alltför påkostande tjänstgöring
som fosterlandsförsvarande reservkommissarie
begav sig författaren till Berlin, där
konstvetenskapen frodades under män som
schweizaren Heinrich Wölfflin, juden Adolf
Goldschmidt och Wilhelm Bode, vars anordning
av Kaiser-Friedrich-museet gav besökaren en
känsla av att böra byta kostym från rum till
rum för att inte bryta den strängt genomförda
stiltroheten. I Sverige hade ju konsthistorien
ännu inte fått rangen av självständig
vetenskap utan betraktades som ett slags bihang till
litteraturhistorien, det är alltså inte att undra
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
