Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ensamt skänker känslan av frihet till husbehov.
Hedenvind-Eriksson skildrar inte sina många
figurer och analyserar dem ännu mindre; han
låter dem tala, handla och leva, han ger dem
ett slags skulptural påtaglighet, och nu som
förr har han expressiva smeknamn på dem:
Tes-Anders, Propagandan, Pärten. Det finns
gott om besvikelser, sorgeämnen, olyckor och
tragedier i hans bok, men där finns också fina,
sparsamma glädjeämnen, en kärv ömhet och
medkänsla och först och sist ett ljust,
förhoppningsfullt allvar: "Begråt icke den stjärna, som
försvunnit. Kanske tändes just i denna stund
en ny över din mödosamma stig."
Holger Ahlenius
Gustaf Rune Eriks: Det blir bättre i vår.
Stockholmsroman. Hökerbergs
1943. 10:—.
Trettiotalets ekonomiska kris har satt
varaktiga märken i vår skönlitteratur, bland annat
hos två av höstens debutanter. Den ene av dessa
heter Gustaf Rune Eriks, och hans bok är värd
att uppmärksammas. Till det yttre kan den
synas föga originell: ett arbetslöshetsreportage
från ett Stockholm, som skiftar utseende från
höst till vår och fångats i en rad
stämningsbilder och atmosfärstycken, duktigt gjorda och
burna av klarögd observationsförmåga. En
handfull unga män jaga efter arbete, klappra
brandvakt, hänga på kaféer, husera i ett gammalt
ruckel vid Danvikstull, dra sig fram på usla
tillfällighetsjobb, utstå fattigdomens alla fysiska
och psykiska förödmjukelser, snudda vid
gränsen till brottet eller överskrida denna. Ständigt
hetsas de av hunger, magens och sinnenas,
hungern också efter verklig kärlek, gemenskap
och inre samling, som inte mättas under de
flyktiga flickäventyren eller de själlösa
dryckeslagen, och som det frasfria, obrottsliga
kamratskapet aldrig kan ersätta. Figurerna äro
otillräckligt individualiserade, men huvudpersonen
upptäcker sin egen inre värld och ledes in på
grubblets, diskussionernas och läshungerns väg.
De författare han därvid stöter på, är de unga
anglosachsarna från bägge sidor Atlanten med
deras uppror mot en mekaniserad tillvaro, och
förlagsreklamen har nog rätt i, att inflytandet
från dem kan skönjas i berättarmanéret. Eriks’
stil är förvånande färdig och avslipad; med sitt
starka inslag av stockholmsslang är den tuktad
och osentimental, och snyftande förtvivlan och
svidande ömhetsbegär röja sig endast som
övertoner. Om författaren har något att komma med
utöver de egna upplevelserna, återstår att se,
men begynnelsen är anmärkningsvärt bra.
Holger Ahlenius
Hans Botwid: Klostret utan nunna och munk.
Tiden 1943. 6: 50.
Hans Botwid är moralist och psykologisk
detaljkonstnär och vet onekligen en del om
själens kurragömmalek och
camouflagetendenser. I tidigare romaner och noveller har han
ibland med tunn etsarnål återgett en säreget
vantrivsam förstadsmiljö så utmärkt att det
gått kalla kårar efter ryggen. Hans sista roman
— som så många av de föregående en historia
om skuld och brott — är emellertid förlagd
inom Sigtunastiftelsens oskuldsfulla väggar. Dit
anländer en ung förlagsman som lider av sociala
komplex och en kvinnlig "immoralist", vars
försök att leva hämningsfritt får en sorglig
ändalykt. (Temat är strängt taget detsamma
som i "Vatikanens källare".) Den estetiskt
ritua-listiska omgivningen med sin blandning av äkta
och skruvat, andlighet och politik är
småhumo-ristiskt tecknad och skildringen av en samling
kulturpersonligheter på diktarkonferens har
några välträffade typer och lekfulla iakttagelser.
Men det hela blir ändå för tamt för att vara
roligt som satir. — Det karakteristiska inslaget
av något outlöst kusligt som lägger sig
ängslande på sinnet saknas inte heller i denna
romankomedi om nutida klosterfolk. Just i det
obefriade kusliga ligger väl författarens
produktiva möjlighet fördold. Om han kunde eller
vågade bryta sig fram här, så skulle kanske den
"värme" och "tjällossning", som i Botwids fall
så ofta efterlysts, inställa sig — på ett eller
annat sätt. Hans sista roman är tyvärr ett blekt
utkast, där skugglika personager begår
osannolika handlingar i krumeluriska mönster och
berättaren själv går omkring och hittar
knappnålar i idéernas värld. Margit Abenius
Hans Håkanson: När natten är slut. Gebers
1943. 7: 50.
Det är ingen ointressant berättarprofil man
möter i Hans Håkansons roman "När natten är
slut", den femte i hans produktion men den
första anmälaren gjort bekantskap med. Håkan-
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
