Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
son berättar i jagform om en man som sett sin
tbroder dö i en sjukdom som han nu fruktar att
’han själv blivit angripen av. Jurgen Brodd är
i själva verket en trött människa, som inte anser
sig ha fått mycket ut ur livet men i skuggan av
döden likväl vinner en sorts sval resignation.
Han har ambitionen att göra finalen till ett inte
alltför stillöst avsked. På läkarens inrådan söker
ihan sig ut till landet, och i den lilla stugan
någonstans vid Östersjön förflyter sjuklingens dagar.
Lågmält men ändå intensivt berättar författaren
om denna miljö, där det saftiga inslaget är
gubben Nils-Petters, en oförbrännelig kraftkarl.
Så kommer kärleken in i den verkligt eller
förment dödsdömdes liv, och han ställes nu inför
det svåra problemet om han har rätt att binda
sig vid kvinnan, vid Botel, för vilken han
betyder allt. Den sordinerade tonen i denna
berättelse om ensamhet och om kärlek undgår inte
att fängsla. Boken gör ett intryck av absolut
äkthet; den vittnar om livserfarenhet och
människokunskap, och den har litterär kvalitet. Det
vore skada om den skulle bortglömmas bland
de hekatomber av mer eller mindre likgiltiga
romaner som med skrikigare medel pocka på
uppmärksamhet. Johannes Edfelt
Frida Zern: Lena opponerar sig. Gebers 1943.
9:50.
Det är en välment bok med en vällovlig
tendens, men den är inte välskriven. Dess
obetydliga vardagshändelser, som grupperar sig
kring den judiske manufakturhandlaren Levitans
yngsta dotter Lena, är förlagda till Uppsala
i början av seklet och under första världskriget
och de har samtliga den sorts sannolikhet som
består i att de inte är romantiska och den sorts
osannolikhet som består i att de inte verkar
upplevda. Frida Zern vill i Lenas gestalt
opponera mot orättvisan, snobberiet, penningbegäret
och vulgariteten, och det är ju mycket
sympatiskt. Men när hon ska gestalta denna
opposition i konkreta scener blir resultatet nästan
genomgående en följd av schablonmässiga
situationer som inte ens verkar typiska annat än som
uttryck för bristande konstnärlig inlevelse.
Figurerna för också en stillsam, fadd och alldeles
•nominell existens.
Boken skulle nog i alla fall — genom sitt
goda syfte — ha kunnat göra ett bättre intryck
•om författarinnan hållit sin pratsamhet i
stra-’mare tyglar. Nu tillåter hon den genomgående
friheter i stil med denna: "Smedens Emma, som
går i samma klass som Lena, har som vanligt
svårt att svara på de frågor fröken ger henne.
Hon är inte så vidare klyftig av sig, stackars
Emma, nej, har inte så förfärligt lätt för sig,
det är liksom om ingenting ville fastna i minnet
på henne. Nu kan hon inte svara på frågan
igen, hon tycks inte ha en aning om vad hon
hade i läxa i dag, kommer till skolan totalt
ovetande om både ett och annat. Hon föddes
inte till världen med något läshuvud, eller hur
man nu vill kalla det. Vad man än kan vänta
sig av Emma, men något större lärdomsljus lär
hon väl aldrig bli. Världen får dra sig fram
bäst den kan utan Emmas hjälp på den
punkten." Och konsten förmodligen utan Frida Zerns.
Knut Jaensson
Fanny Alving: Malar folk. Norstedts 1943.
9:50.
Efter många års tystnad framlägger Fanny
Alving, en gång så uppskattad för fyndiga
kåserier och realistiska noveller, en krans
berättelser, "Mälarfolk". Den är i hög grad präglad
av vad som i franskklassisk dramatik så noga
hölls för ögonen: rummets enhet. Den handlar
om folk i mälartrakter och håller sig strikt till
denna lokalisering. Det är mest folk av gamla
stammen som Fanny Alving spinner sina
berättelser kring, ofta folk på undantag, de som
avviker från grannarna, bor avsides och har sitt
huvud för sig. Så i berättelsen "Lotta", en
ypperlig skildring av en givmild och
uppoffrande själ, som aldrig kunde ta betalt men hade
en stor faiblesse för karlfolk. Hennes livsöde,
som rymmer både glädjeämnen och djup tragik,
är berättat med säker realism. Till de berättelser
som står på samma höga nivå räknar anmälaren
"En familjehögtid", "Bröllopet", "Familjen
Tillström" och — framför allt kanske — "Byrån",
den mer tragiska än komiska historien om fru
Östman som lever på illusionen om sin dotters
välbärgade ställning men en dag får denna
illusion grymt söndersliten. Fanny Alvings grepp
kring de människor hon skildrar är säkert; hon
har en glimt i ögat, hon har humor och
medkänsla. Hon känner utan och innan sina figurer
och den miljö vari de lever. Det är okonstlad,
gedigen hembygdsrealism hon presterar i dessa
berättelser, som man med nöje kan anbefalla
som äkta och haltfull litteratur.
Johannes Edfelt
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
