Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERCORS
"När vi trängde in i Saintes", fortsatte han efter
ett ögonblicks tystnad, "blev jag glad att
befolkningen i staden mottog oss så väl. Jag var
mycket glad över det och tänkte: Det kommer
att gå lätt. Men sedan förstod jag att det inte
alls var som jag hade trott, det var feghet." Nu
hade han blivit allvarlig. "Jag föraktade de
människorna. Och jag började bäva för Frankrike.
Jag tänkte: Har Frankrike verkligen blivit
sådant?" Han skakade på huvudet. "Nej! Nej!
Så är det inte, det har jag sett sedan, och nu
är jag glad över det stränga ansikte vi mött."
Hans ögon sökte mina — men jag vände bort
dem. Så irrade hans blick omkring på olika
föremål i rummet men vändes åter mot det
obarmhärtigt slutna ansikte han först sökt.
"Jag är glad att här ha träffat en värdig
gammal man. Och en ung flicka, som tiger.
Den tystnaden måste vi övervinna. Vi måste
övervinna Frankrikes tystnad. Det är jag glad
för."
Han såg på min brorsdotter, betraktade tigande
och med allvarlig enträgenhet hennes envetna,
sammanbitna profil, där man dock kunde skymta
ett förtonande småleende. Min brorsdotter märkte
det. Jag såg att hon rodnade en smula och så
småningom började rynka ögonbrynen. Hennes
fingrar hanterade nålen litet väl häftigt och
ryckigt så att tråden höll på att gå av.
"Ja", hördes ånyo hans beslöjade röst, "det
är bättre så. Mycket bättre. Sådant borgar för
bestående förbund — förbund där båda
parterna vinner i storhet. Det finns en mycket
vacker saga för barn, som jag har läst och som
ni nog också har läst, som alla människor har
läst. Jag vet inte om den heter detsamma här
som hemma. Vi kallar den: Das Tier und die
Schöne — Vilddjuret och den sköna. Stackars
hon! Hon är helt i djurets våld — hans
maktlösa fånge — dag och natt påtvingar han henne
sin närvaro — den sköna är stolt och värdig
— hon gör sig hård... Men djuret är bättre
än det verkar. Ja, det vill säga, det är inte
vidare hyfsat! Det är valhänt, brutalt, det
verkar tölpaktigt i jämförelse med den förfinade
sköna!___Men det har gott hjärta, ja, det har
en själ, som strävar efter att höja sig. Om bara
den sköna ville! ... Det tar lång tid, innan
hon vill. Men så småningom upptäcker hon
dock längst inne i den hatade fångvaktarens
ögon en glimt — ett återsken, i vilket man kan
läsa en bön om kärlek. Hon börjar känna
trycket av tassen mindre tungt, fängelsebojorna
verkar lättare___ Hon slutar att hata, hans
enträgenhet griper henne, och hon sträcker ut
handen... Då förvandlas djuret plötsligt,
trolldomens makt, som hållit det bundet under den
barbariska pälsen, brytes. Nu står han där som
en ståtlig riddare utan vank och brist, förfinad
och kultiverad, och varje kyss av den sköna
förlänar honom alltmer lysande egenskaper ...
Deras förening leder till en avgörande och
sublim lycka. Deras avkomlingar, som i sig
förenar föräldrarnas dygder, blir de mest
fulländade varelser jorden någonsin skådat —
Tycker ni inte om den sagan? Jag har alltid
älskat den. Jag läste den om och om igen.
Den fick mig att gråta. Jag älskade i synnerhet
djuret, därför att jag förstod dess lidande. Ännu
i denna dag blir jag rörd, när jag talar om det."
Han tystnade, drog ett djupt andetag och
bugade sig:
"Jag önskar er en god natt."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
