Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAVETS TYSTNAD
Det var inte hon, som spelade. Hon satt kvar
i sin stol och fortsatte med sin sömnad. Våra
blickar möttes, och hennes ögon sände mig ett
budskap, som jag icke kunde tolka. Jag
betraktade den resliga gestalten vid orgeln, den böjda
nacken och de smala, långa, känsliga fingrarna,
som rörde sig över tangenterna likt
självständiga individer.
Han spelade endast preludiet. Därpå reste han
sig och gick fram till brasan.
"Det finns ingenting högre än detta", sade
han med sin dova röst, nästan som i en
viskning. "Högre? Det är inte ens rätta ordet.
Övermänskligt — frigjort från köttet. Det kommer
oss att förstå, nej, ana — nej, fånga en skymt
— en skymt av vad naturen är — den
gudomliga, outrannsakliga naturen — människosjälens
från alla höljen frigjorda natur. Ja, det är en
övermänsklig musik."
Försjunken i drömmande tystnad tycktes han
pejla sin egen tanke. Han bet sig sakta i läppen.
"Bach ... Han kunde inte vara annat än tysk.
Vår fosterjord har just den prägeln, denna
övermänskliga prägel. Jag menar att den inte kan
mätas med mänskliga mått."
Han tystnade. Så fortsatte han:
"Den musiken älskar jag, jag beundrar den,
den fyller mig med lyckokänsla, den kommer
mig att förnimma Guds närvaro inom mig,
men — men den musiken är inte min ... Vad
jag strävar efter är att skapa en musik efter
mänskliga mått. Även på den vägen kan man
nå fram till sanningen. Det är min väg. Jag
varken vill eller kan välja någon annan. Den
saken vet jag nu. Den är jag fullt och fast
övertygad om. Sedan när? Sedan jag satte min fot
på Frankrikes jord."
Han vände ryggen till oss. Han stödde
händerna mot spiselkransen, grep med fingrarna
om den och vände ansiktet mot elden mellan
sina båda underarmar som mellan spjälorna
i ett galler. Hans röst blev ännu mer dov och
-tonlös:
"Nu behöver jag Frankrike. Men jag begär
mycket: jag begär att Frankrike skall taga emot
mig. Att vara här som en främling — en
resenär eller en erövrare — det är ingenting. Då
får man ingenting — ty med våld vinner man
ingenting här. Dess rikedom, dess ogripbara
rikedom, den kan man icke erövra. Den måste
man dricka vid dess bröst, man måste förmå det
att bjuda en detta bröst i en moderlig känsla
och rörelse... Jag vet väl att det beror på
oss — men det beror även på Frankrike. Det
måste bringas till att förstå vår törst, att vilja
stilla den — det måste bringas till att acceptera
en förening med oss."
Han sträckte åter på sig men vände oss
alltjämt ryggen, och hans fingrar slöto sig
fortfarande om spiselkransen.
"Vad mig beträffar", sade han något högre,
"blir jag tvungen att stanna länge i Frankrike.
Att bo i ett likadant hus som detta. Som en
son av en likadan by som denna... Jag blir
tvungen att..."
Han tystnade. Så vände han sig mot oss.
Munnen log men icke ögonen, som betraktade
min brorsdotter.
"Hindren kommer att övervinnas", sade han.
"Uppriktighet övervinner alltid hindren.
Jag önskar er en god natt."
Jag kan inte nu erinra mig allt vad som sades
under loppet av mer än hundra vinterkvällar.
Men ämnet var nästan alltid detsamma. Det
var den långa rapsodien om hur han upptäckte
Frankrike: den kärlek han på avstånd hyst till
det landet, innan han lärde känna det, och den
med varje dag stegrade kärlek han fyllts av,
sedan han fått lyckan att leva här. Och san-:
ningen att säga beundrade jag honom. Ja, jag
beundrade honom för att han icke tappade
modet. Och för att han aldrig frestades att söka
bryta den obönhörliga tystnaden genom några
häftiga utfall... Tvärtom. När han någon gång
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
