Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAVETS TYSTNAD
ögonen och gick haltande tillbaka till sitt rum
och stängde dörren.
Jag sade ingenting till min brorsdotter om
detta möte. Men kvinnor ha en egendomlig
intuition. Hela den kvällen lyfte hon ideligen
blicken från sitt arbete och såg på mig,
försökte utläsa något i mitt ansikte; jag å min
sida bemödade mig om att inte ändra en min
utan satt och sög ivrigt på min pipa. Slutligen
lät hon händerna sjunka som om hon varit trött,
vek ihop arbetet och bad att få gå och lägga
sig tidigt. Hon strök sig sakta över pannan som
om hon haft huvudvärk. Så kysste hon mig, och
jag tyckte mig i hennes vackra, grå ögon läsa
en förebråelse och ett ganska tyngande
svårmod. Sedan hon lämnat rummet, kände jag hur
en absurd vrede började sjuda inom mig: vrede
över att själv vara absurd och att ha en absurd
brorsdotter. Vad var nu det där för dumheter?
Jag fann emellertid intet svar. Om det var
dumheter, föreföllo de att vara djupt rotade.
Tre dagar senare, just som vi slutat dricka
kaffe, uppfångade vi ljudet av de välkända
oregelbundna stegen, och denna gång hörde
vi tydligt att de närmade sig. Jag kom
plötsligt att tänka på den vinterkvällen för sex
månader sedan, när dessa steg genljudit för
första gången. Jag tänkte: I dag regnar det
också. Det hade ösregnat ända sedan morgonen.
Ett envetet, ihållande regn, som dränkte allt
runtomkring oss och kom luften till och med
inomhus att kännas kall och fuktig. Min
brorsdotter hade kastat en fyrkantig sidenduk över
axlarna; mönstret på duken var ritat av Jean
Cocteau och föreställde tio underliga händer,
som slappt pekade på varandra. Själv satt jag
och värmde fingrarna på mitt piphuvud — och
ändå voro vi i juli månad!
Stegen hördes nu uppe i hallen, närmade sig
trappan, och snart knarrade denna under dem.
Mannen gick långsamt ned, hans steg blevo
alltmer dröjande, men det lät icke som om han
tvekade, han gick snarare som en man, som gör
en yttersta viljeansträngning. Min brorsdotter
hade lyft huvudet och såg på mig. Hela tiden
betraktade hon mig med ett kallt och högdraget
uttryck i blicken. Och när det sista trappsteget
knarrat och en lång tystnad följde, vände min
brorsdotter bort blicken, och jag såg att hennes
ögonlock blevo tunga, huvudet böjdes, och hon
sjönk trött tillbaka mot länstolens ryggstöd.
Jag tror inte att denna tystnad varade mer än
några sekunder. Men det blev långa sekunder.
Jag tyckte mig se mannen bakom dörren med
pekfingret lyft för att knacka, jag tyckte mig se
hur han dröjde och dröjde för att uppskjuta det
ögonblick, då han genom den enkla åtbörden
skulle avgöra framtiden ... Äntligen knackade
han. Och han gjorde det varken med tvekans
lätthet eller med den övervunna skygghetens
häftighet. Det kom tre tydliga, långsamma
knackningar; i dem låg den lugna säkerheten av ett
oryggligt beslut. Jag väntade att som förr få se
dörren omedelbart öppnas. Men den förblev
stängd, och då greps jag av en obetvinglig
ängslan; undran blandade sig med ovissheten
i sinsemellan stridande önskningar, och varje
sekund, som förflöt, tycktes mig ila med den
ständigt ökade hastigheten i ett forsande
vattenfall. Jag kände mig alltmer förvirrad och visste
varken ut eller in. Skulle jag svara? Vad
betydde mannens ändrade uppträdande? Varför
väntade han sig att vi denna kväll skulle bryta
en tystnad, som han genom hela sitt föregående
uppträdande visat sig i så hög grad uppskatta
såsom ett uttryck för aktningsvärd stolthet? Hur
lydde den kvällen — just den kvällen —
värdighetens bud?
Jag såg på min brorsdotter för att i hennes
ögon söka en uppmuntran eller ett tecken. Men
hon vände icke ansiktet mot mig. Hon satt och
stirrade på dörrvredet. Stirrade på det med
samma kalla, högdragna uttryck, som nyss hade
slagit mig. Hon var mycket blek, och jag såg
hur hennes överläpp drogs upp i en smärtsam
ryckning så att tändernas vita pärlrad glim-
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
