Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERCORS
Ja, det var nödvändigt att någon gick in på att
sälja sitt fosterland, därför att Frankrike i dag
— i dag och för en lång tid framåt — icke
godvilligt kan falla i våra öppna armar utan att
i sina egna ögon förlora sin värdighet. Det
händer ofta att den smutsigaste kopplerska på
detta sätt blir förmedlare av det lyckligaste
förbund. Kopplerskan blir icke därför mindre
föraktlig, förbundet inte heller mindre
lyck-ligt-"
Han slog igen boken med en smäll, stack ned
den i sin kavajficka och slog med en mekanisk
rörelse ett par gånger med flata handen mot
fickan. Så lystes hans långa ansikte upp av ett
lyckoskimmer, och han sade:
"Jag ber få underrätta mitt värdfolk om att
jag kommer att resa bort på två veckor. Jag
gläder mig åt att få fara till Paris. Nu är det
min tur att få permission, och den tänker jag
tillbringa i Paris för första gången. Det är en
stor dag för mig. Den hittills största dagen
i avvaktan på en annan, som jag av hela min
själ hoppas på och som kommer att bli ännu
större. Jag kan vänta i åratal på den, om så
behövs. Mitt hjärta har långt tålamod.
I Paris antar jag att jag kommer att träffa
mina vänner; många av dem är närvarande vid
de underhandlingar vi för med era politiker
i avsikt att förbereda det underbara förbundet
mellan våra båda folk. Jag kommer sålunda att
i viss mån bli vittne vid detta äkta förbunds
ingående... Jag måste säga er att jag gläder
mig för Frankrikes skull, ty på detta sätt
kommer dess sår att läkas mycket snabbt, men jag
gläder mig ännu mycket mer för Tysklands och
min egen skull! Aldrig kommer någon att skörda
större glädje av sin goda gärning än Tyskland,
då det åt Frankrike återskänker dess storhet och
dess frihet!
Jag önskar er en god natt."
#
OTHELLO
Släck ljuset ut, och se’n — släck livet ut.
Vi sågo honom icke, när han återvände.
Vi visste att han hade kommit, emedan
närvaron av en gäst i ett hem röjer sig i mångt
och mycket, även om han icke visar sig. Men
det gick många dagar — över en vecka —
innan vi återsågo honom.
Skall jag erkänna det? Detta att han höll sig
undan lämnade min själ ingen ro. Jag tänkte
på honom, jag vet inte i hur hög grad jag
egentligen greps av ånger, oro. Varken min
brorsdotter eller jag talade om saken. Men när
vi stundom om kvällarna hörde hans haltande
steg där uppe, märkte jag tydligt på den
ihärdiga iver hon plötsligt ägnade sin sömnad och
på vissa drag av beslutsamhet och spänd
uppmärksamhet i hennes ansikte att inte heller hon
var fri från de tankar, som ansatte mig.
En dag måste jag bege mig till
kommenda-turen för att lämna en uppgift om bilringar.
Medan jag höll på att fylla i ett formulär man
givit mig, kom Werner von Ebrennac ut från
sin expedition. Han såg mig inte genast. Han
talade med en sergeant, som satt vid ett litet
bord framför en hög spegel på väggen. Jag
hörde hans dova, tonlösa röst och stannade
kvar, fastän jag inte längre hade något där att
göra; utan att veta varför stod jag kvar
underligt gripen och väntade på att ett eller annat
skulle hända. I spegeln såg jag hans ansikte,
som verkade blekt och trött. Då lyfte han
blicken, och hans ögon mötte mina; i två
sekunder sågo vi på varandra, så vände han sig
hastigt om och stod ansikte mot ansikte med
mig. Han öppnade läpparna till hälften och
lyfte långsamt ena handen men lät den så gott
som genast åter sjunka. Han skakade nästan
omärkligt på huvudet med patetisk
obeslutsamhet som om han sagt till sig själv: Nej! Men
likväl vände han icke blicken från mig. Så
gjorde han en vag ansats till bugning, slog ned
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
