Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAVETS TYSTNAD
-— han andades mödosamt som om han plågats
av astma, stod sedan ett ögonblick med
återhållen andedräkt — "det måste ni..." Nu
andades han åter: "Det måste ni glömma."
Långsamt lät den unga flickan händerna
sjunka i sitt knä, där de blevo liggande livlösa
likt vraken av båtar, som strandat på en
sandbank; så lyfte hon långsamt huvudet, och för
första gången — för första gången lät hon
officeren blicka in i hennes ljusa ögon.
Så lågmält att jag nätt och jämnt uppfattade
det sade han:
"OA, welcti ein Licht!"
Det kom som i en svag viskning. Och som om
hans ögon icke förmått uthärda detta ljus, dolde
han dem också bakom handen. Ett par sekunder
förflöto. Så lät han åter handen sjunka, men
då hade han slutit ögonlocken, och nu blev det
hans tur att hålla blicken sänkt...
Så skildes åter hans läppar med samma
egendomliga smäll som tidigare, och han sade med
en röst, som var tonlös, fullständigt tonlös:
"Nu har jag sett dessa segerherrar."
Efter några sekunder tillade han ännu mer
lågmält:
"Jag har talat med dem."
Och slutligen tillade han viskande,
eftertänksamt och bittert:
"De skrattade ut mig."
Han riktade blicken på mig och skakade tre
gånger allvarligt sakta på huvudet. Så slöt han
ögonen och fortsatte:
"De sade: ’Begriper ni inte att vi lurar dem?’
Just det sade de: Wir prellen sie. De sade:
’Ni inbillar er väl inte att vi är så dumma
att vi tänker låta Frankrike resa sig på nytt
invid våra gränser? Det gör ni väl inte?’ Och
så gapskrattade de. De dunkade mig glatt i
ryggen och tittade på mig: ’Vi är inga
musikanter, vi!’"
När han uttalade de sista orden, fick hans
röst en klang av dunkelt förakt. Jag vet inte
om det föraktet återspeglade hans egna känslor
gentemot de andra eller om det återgav den ton
dessa hade använt.
"Då talade jag länge och ivrigt. De sade:
’Struntprat! Politik är inga poetiska griller.
Varför tror ni egentligen vi har fört det här
kriget? För deras gamle marskalks skull?’ Och
så skrattade de åter. ’Vi är varken dårar eller
dumbommar: nu har vi ett tillfälle att krossa
Frankrike, och det ska bli krossat. Inte bara
dess makt utan även dess själ. Framför allt dess
själ. Det är Frankrikes själ, som är den största
faran. Att krossa den, det är vår uppgift för
ögonblicket, kom ihåg det, käre vän! Vi ska
sprida förruttnelse i den med våra leenden och
vår skonsamhet. Vi ska förvandla den till en
krypande hynda.’"
Han tystnade. Det verkade som om han var
andfådd. Han bet ihop käkarna så energiskt att
jag såg hur kindknotorna markerades och en
tjock åder svällde vindlande lik en mask under
hans tinning. Plötsligt var det som om en inre
rysning kommit huden i hela hans ansikte att
krusa sig — liksom en vindfläkt krusar ytan
på en insjö. Och hans blick hängde fast vid
min brorsdotters vitt uppspärrade, ljusa ögon,
och med ett lågmält, enformigt, intensivt och
betryckt tonfall sade han långsamt och liksom
tillintetgjord:
"Det finns intet hopp." Och med en röst,
som var ännu dovare, ännu mer lågmäld och
dröjande, upprepade han liksom för att pina
sig själv med det olidliga konstaterandet: "Intet
hopp. Intet hopp." Så kom det plötsligt och
oväntat med hög och kraftig stämma — en
stämma, som till min förvåning var klar och
genomträngande som en trumpetstöt — som ett
skri: "Intet hopp!"
Så blev det tyst.
Jag tyckte jag hörde honom skratta. Hans
panna var fårad och rynkig, den såg ut som
en förtöjningslina. Hans läppar darrade — likt
läpparna hos en febersjuk voro de samtidigt
heta och färglösa.
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
