Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERCORS
"De klandrade mig — var riktigt förargade
på mig: ’Där ser ni! Där ser ni hur ni älskar
det! Det är just det som är den stora faran!
Men vi ska böta Europa för den pesten! Vi
ska befria Europa från det giftet!’ De
förklarade allt för mig, å, de invigde mig i allt.
De smickrar era skriftställare, men samtidigt
stänger de alla gränser för dem, i Belgien,
i Holland, i alla de länder, som våra trupper
ockuperat. Ingen fransk bok släpps längre igenom
— så när som på vetenskapliga arbeten,
handböcker i brytningslära eller recept för
cementering ___Men verk, berörande allmän kultur,
släpps inte igenom. Inte ett enda!"
Han riktade blicken över mitt huvud. Den
irrade omkring och stötte lik en vilseflugen
nattfågel emot alla hörn i rummet. Slutligen
tycktes den finna ett fäste på de bokhyllor,
som stodo i den mörkaste vrån — där verk av
Racine, Ronsard och Rousseau stodo uppradade.
Hans blick förblev fastnaglad vid dem, och hans
stämma återtog som i ett utbrott av klagan:
"Inte en bok! Inte en människa!" Och som
om vi ännu icke hade förstått, ännu icke kunnat
mäta hela vidden av detta hot, utbrast han:
"Inte bara era moderna författare! Inte bara
män, sådana som Péguy, Proust och Bergson...
Alla de andra också! Allesamman! Alla! Alla!
Alla!"
Än en gång svepte hans blick över de svagt
skimrande bokbanden borta i halvmörkret — den
var som en förtvivlad smekning.
"De kommer att släcka ljuset fullständigt!"
ropade han. "Det ljuset kommer inte längre att
lysa över Europa!"
Och hans ihåliga, allvarliga röst kom detta
oväntade, gripande skri att genljuda ända in
i mina hj ärterötter, och den sista stavelsen
dröjde kvar likt en skälvande klagan:
"Nevermore!"
Än en gång sänkte sig tystnaden över oss.
Än en gång, men hur mycket dystrare och mer
utdragen blev den icke nu! Visst hade jag under
de föregående tystnaderna förnummit hur de
dolda känslornas, önskningarnas och tankarnas
undervattensliv rörde sig i förnekelse och kamp
— liksom stimmen av havsdjur dölja sig under
vattnens lugna yta. Men under denna sista
tystnad dolde sig blott bottenlös beklämning...
Slutligen bröt hans stämma denna tystnad.
Rösten var nu blid och bedrövad.
"Jag hade en vän. Det var min bror. Vi hade
legat tillsammans i Stuttgart och studerat, vi
delade rum. Vi hade tillbringat tre månader
tillsammans i Nurnberg. Vi hade allt gemensamt.
Jag spelade mina kompositioner för honom, och
han läste sina dikter för mig. Han var känslig
och romantisk. Men så lämnade han mig. Han
for till Munchen och läste sina dikter för andra
kamrater. Det var han, som ständigt skrev och
bad mig komma. Det var honom jag
träffade-i Paris tillsammans med hans vänner. Jag såg
vad de hade gjort honom till!"
Sakta skakade han på huvudet som om han
nödgats ge ett smärtsamt avslag på en bön.
"Han var den mest fanatiske! Än utfor han
i skällsord, än gapskrattade han. Än såg han på
mig med flammande ögon och skrek: ’Det är
rena giftet! Vi måste dra ut giftet på odjuret!’
Än stötte han upprepade gånger sakta till mig
med pekfingret i maggropen för att understryka
sina ord: ’Nu ä de livrädda, ska jag säga!
Håhå! De fruktar för sina fickor och sin måge —
för sin industri och sin handel! Det är det enda
de tänker på! De få undantagen, dem smickrar
vi och söver in! Håhå!... Det kommer att
gå lätt!’ Han skrattade, och hans ansikte blev
riktigt rosigt: ’Vi köper deras själ för en tallrik
grynvälling!’"
Werner drog djupt efter andan och fortsatte:;
"Jag sade: ’Har ni betänkt vad ni är i färd
med att göra? Har ni betänkt det?’ Han
svarade: ’Inbillar du dig att det skrämmer oss?
Vår klarsynthet förbjuder varje blödighet!’ Jag
sade: ’Tänker ni alltså verkligen mura igen den
graven — för alltid?’ Han svarade: ’Det gäller
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
