Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Margit Abenius: Ur sagans ymnighetshorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
UR SAGANS
YMNIGHETSHORN
I Gustav Adolfs Akademiens vetenskapliga
serie av folksagor och sägner har nyss
utkommit en volym "Sagor från Närke". Samma
institution har tidigare under professor Jöran
Sahlgrens egid gett ut folksagor i populär form
och avsedda för barn. De närkiska sagorna har
till utgivare Maja Forslund, en hängiven och
fint kunnig folklorist, vars avsikt med sagorna
enligt förordet inte är i första hand
vetenskapligt utan av personligare art. Sagorna har för
henne varit en stor och rik upplevelse. De har
berättats av närkingen Nils Müntzinc, vars
personlighet, miljö och levnadsöden kärleksfullt
målas i en givande inledning. Miintzing föddes
1867 på Skarbjörka gård i Ekeby socken i
Närke, en bygd som gränsar till de trakter där
Djurklou hämtade sina klassiska folksagor.
Gården var som ett rike för sig, far var oinskränkt
härskare över allt utomhus, mor lika oinskränkt
över hem och lagård, tjänarna kom till gården
som barn; de sade "vårat" om gården. Det har
sitt intresse att se hur en sådan sagans
gunstling och guldgruva av berättarkonst som Nils
Müntzing tar sig ut. Naturligtvis avviker han
Sagor från Närke. Berättade av Nils Müntzing,
utgivna av Maja Forslund. (Del 8 i "Svenska sagor
och äventyr", utgivna av Kungl. Gustav Adolfs
Akademien.)
Sagor man inte glömmer. Utgivna av Eva von
Zweigbergk. Bonniers 1943. 10:—.
inte så litet från de vanliga och förnumstiga.
Hans självporträtt ger en bild av den fula
ankungen, "den fulaste unge som fanns":
"Övermåttan lång och tunn, krokiga ben, inåt
med tårna, krokig i ryggen, grönögd som en
katt. Men det värsta var ändå håret, som var
kritvitt och stelt som borst och stod rätt ut över
pannan; jag tyckte själv, att det liknade
takfoten på logens halmtak. När jag såg mina
syskon, tänkte jag allt ibland, att jag var en
bortbyting. Men alla sade, att jag var snäll,
därför att jag var villig att tjäna alla, i
synnerhet vara tjänare, vilkas gunstling jag var. Min
mor älskade och beundrade jag, hon tyckte om
mig sådan jag var. ’Låt Nisse vara, han ser och
hör så mycket som ingen förstår’, sade hon, när
syskonen retades med mig."
Denna underliga pojke är vän med
ensamheten, skogen, bäcken och de vilda djuren, vars
hemligheter han avlyssnar. Sagans ande svävar
över kvällarna, när pigorna berättar: "Vi såg
troll, som om de varit runt oss, och när det
vart riktigt kusligt, kom tårarna i ögonen på
oss." Müntzings meddelare är övervägande
kvinnor: det var barnpigorna och traktens
gummor som var bärare av folksagans levande
tradition. Sagoberätterskornas miljöer ger en
fantasieggande bakgrund till foksagornas dårskap och
klokskap, visdom och skämtlynne, underverk och
önskekraft. I den kargaste fattigdom — där
vattvälling, kokt på nässelblast, ibland är enda
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
