Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Margit Abenius: Ur sagans ymnighetshorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR SAGANS YMNIGHETSHORN
näringen — blommar den med sina saftiga
målningar av kungens rika kök och prinsessan
Ögonalusts fägring. Berätterskornas
läskunnighet var inte uppdriven, de var i stället lyssnare.
Somliga av dem trodde bergfast på det
övernaturliga, trodde att det hade funnits en tid då
allt hänt som berättades.
Den närkiska sagovolymen rymmer många
fina och utsökt roliga ting ur folksagans
ymnig-hetshorn, berättade på äkta närkesmål och med
folkspråkets drastiskt målande vändningar. Alla
tänkbara arter är representerade: rena
undersagor, skämtsagor, djurhistorier, berättelser ur
biblisk värld och legendartade sagor. Sankte
Per bad en gång Vår Herre att få styra med
väderleken ett år. Det fick han väl. Han slösade
med solsken och regn i rättan tid, och växte
gjorde det, men på hösten gav säden uselt och
det var ingen kärna i den och ingen kraft
i fodret. ’"Ja ha össla mä bå solaskin, rägn å
dagg, å falle ha dä vuxe, men dä ä ingen malle
vasken i säa eller fore’, sa Sankte Per. ’Jo’,
sa Vår Herre, ’du ha glömt blåsväre’, sa han.
Å ätter den beta har Vår Herre ställt mä väre
sjålver." "Dä va en gång" är alla sagornas
traditionella början, och ofta slutar de med
någon stående vändning, ett skämt eller en kärv
moralsats, såsom: "Men si högmo och skräpp
ska en akta sej för: dä tar en skiten änne."
Varje folkmål har sin egen klang: dalmålet
klingar med all munvighet tungt, uppländskan
buttert. Närkesmålet får i mina öron gärna ett
tonfall av något beskäftigt. Så här låter det
i sagan om kopparkungen:
"Når dä nu vart kväller, å brupare skulle
lägga sej, så första brua kom i sänga, så
försvann bå sänga å prinsessa, å en kan fälle tänka
sej ett tocke hallo dä vart mitt i natta.
Bru-gummen han skrek å antura sej, så kungen kom
utsättanes i bara skjorta; å når han hörde att
prinsessa va sin kos, så ga han sej te skrika
han og, så bå dronninga å alla kvinnfolka kom
gnianes i bara särken, å hovherrar i skj ortera,
å somma hadde böxera på armen, å annra
hadde ena skånka i böxebene; å töeka gne di
å gapa å skrek som um di ha vurta tokuga,
men ingen visste, vart prinsessa ha tajje vägen."
Konstsagan bygger givetvis i hög grad på
folksagan, och enligt mångas mening är
konstsagan i jämförelse med den ursprungliga
folksagan idel snömos. Det finns väl emellertid
ingen anledning att hålla sina gränser för snäva.
Sagan är till exempel inte helt hemlös i modern
svensk diktning. Någon gång — fast sällan, det
måste medges — föds en Hans Christian, en
Lewis Carroll, vilka fyller sagan med en
genialisk individualitets trolska särart utan att ändå
förlora kontakten med den anonyma folksagans
väsen av bottenlös visdom, underbar magi och
barnslig enkelhet.
Andersen-illustration av Vilhelm Pedersen.
A ven om man vet med sig att man har varit
en sagoslukerska och blivit rikligen närd med
både folksaga och konstsaga, så är det därför
inte sagt att man vid vuxna år förmår
återuppleva hur man i begynnelsen mötte sagan. Gör
jag medvetna försök så blir det bara glimtar.
Bäst minns jag stämningen då min egen mor
berättade sagor, fritt uppfunna, hämtade ur
medvetandets djup och inte sällan avbrutna på
någon olidligt spännande punkt för att
fortsättas senare. Vilken mystisk innebörd kunde
inte rösten förläna till och med åt en så enkel
detalj som att Olle valde en gul korg för bär-
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
